Allt möjligt på hemmafronten
- Mariannes Maskor
- 26 aug. 2022
- 4 min läsning
26 augusti 2022
Allt börjar med en ekorrsvans, som plötsligt dag två visar sig ha fått en dubblett. Den senare har även en bakfot kvar. (Det är ingen flyghud mellan tårna och de fyra trampdynorna känns släta och sträva på samma gång.) Och det är ingen rödsvans utan en grå, det innebär att två flygekorrar har fått sätta livet till under två dagar. ”Aj, aj, kissen. Dem ska du låta bli. Det är tack vare dem, som jag har sluppit bolån efter avvittringen.” Molle kliar sig helt oberörd, det bekommer honom inte ett dugg.
Dag blir till natt och jag tassar upp i ottan. Varför lyser utelampan så ofta under augusti? Jo, jag tror att det är nattfjärilar som dras till ljuset. När lampan slocknar är det någon fjäril som flyttar sig eller burrar till sig och vips tänds den igen (en nackdel med rörelsesensor).
Hösten är i antågande och livet på studieorterna vaknar småningom till liv. ”Mamma, vill du ha gjort något i trädgården innan jag far?”, frågar mellansonen. Ett kort ögonblick tänker jag efter. Ja, vad var det jag hade tänkt?
Brudspireorna hade jag tänkt klippa ner efter blomningen i juni, men det hade inte blivit av. Det var inte svårt att delegera. Den där höga perennen hade jag tänkt att jag kanske borde jobba bort, den går att ta ner – men det finns krokusar i den rabatten, så böka inte så djupt att de skadas... Jag sätter mig till ro inomhus och någon timme senare ser jag ett vandrande buskage gå förbi.
Det är fler som engagerar sig i utearbete. En stenhumla har jobbat flitigt med att bygga sitt bo i infartsvägens jordmassor. Här var det alldeles rensprättat.
Någon fler som är aktiv är en lurvig vit larv, som jag aldrig tidigare har sett. Det forskar vi fram att var vitt aftonfly. Den ska bli en lika vit fjäril.
Uppe i en av gårdens björkar syns ett litet fågelbo. Åh, de ungarna har jag missat att få se då de hoppat ur boet. Hoppas det gick bra och att de klarat sig allihop.
Höstens lilla grupp med dagliljor blommar fint nu. Det gjorde nog susen att få mera rum och befrielse från narcisserna och lite kompost i fjol.
Några dagar senare var jag anmäld till Gamla Vasa dagen för att arbetsdemonstrera tvåändsstickning. Väderutsikterna kom att utmana mig med regn, regn och åter regn, vilket det också blev till två tredjedelar. Man måste ha eget bord med och det blev en dags utmaning att hitta ett lätt transporterbart bord med parasoll som skydd för regn.
Ibland kan det kännas som om man gjorde intrång på andras domäner, fast det inte är det. Vi har en allemansrätt som ger oss rätt att vistas i skog och mark med ett visst ansvar, men hur är det då naturen gör anspråk på detsamma, fast tvärt om. Diverse små knytt kommer med in när jag rensar bär, men de får krypa i kompostkoppen eller om de är riktigt livliga så för jag ut dem.
När jag en dagen backade in bilen bredvid min postlåda och vevade ner sidorutan kunde jag konstatera att locket var förseglat. Jag såg ett spindelnät och jag kände att en tråd spändes till det inre locket i lådan när jag försökte glänta på det och för att sträcka in handen och känna efter om det fanns något där. Jo, det var något där, men hur får jag ut det utan att dra sönder spindelnätet? En stor korsspindel rusade fram (och skrek: ”Vad gör du människa? Bort med tassarna!”). Det såg ut som om den ville försvara sitt nät. ”Hur blir det nu med min nätpost, om du klipper av tråden? Trist, det gick nästan, men reklamen var för stor och skrymmande att den slet av alla trådar till postlådelocket. ”Sorry”, sa jag och stängde locket, vevade upp rutan och körde hem. Den väver ett nytt nät, jag vet nog det, men någonstans gjorde det ont i mig ändå.
Gott med lite egna grönsaker
En liten parentes med några riktigt stygga ogräs och tistlar:
· Hampdån har en riktigt vacker blompipa i gult och lila medan den ännu är ung, men då den blir gammal är den lika stickig som en gammal, bitter människa, som bara kverulerar och ältar gammalt groll. (En sådan person har jag varit emellanåt, bitter på livet och allt vad det blev till.)
· Mjölktisteln har fina gula maskroslika blommor, men ju äldre bladen blir desto stickigare. Man känner nog att det är en tistel. De fjuniga parasollutrustade fröna flyger lång väg för att likt en människa förpesta luften med sina svordomar eller sin stinkande tobak. (Även i det svavelosande diket har jag varit nere och nosat.)
· Åkertisteln har fina mjuka ljusrosa blommor. Dem är det inget fel på. De doftar väldigt gott, upptäckte jag. Men bladen! Redan de små bladen är stickiga. Till och med små rara, rentvättade och välkammade barn kan vara retsamma, mobba och vara elaka mot andra barn. (Som liten hade jag en sida som lätt kunde manipuleras och där var jag nog med och ropade glasögonorm till klassens enda glasögonbehövande elev. Jag är så ledsen att jag gjorde det.)
· Brunskäran ser oskyldig ut som ung, nästan så den ser fin ut medan den är ung och gul. Då den mognat och fröna släpper hänger de fast vid en i kläderna. De har små hullingar i de små sidospröten och då man försöker plocka loss fröna kan spröten gå av och där blir de kvar i kläderna och sticks. Precis så kan människor till en början vara inställsamma och släta en medhårs och man mår bra tills de plötsligt vänder kappan och blir ens fiender och pratar fult om andra om de ens lite har känt sig stötta eller man har underlåtit att ge dem den uppmärksamheten som de tycker att de borde ha fått.
Till sist en bild med kontraster. Ofta är det motsatserna som framhäver motivet.
Comments