Den som spar han har...

26 februari 2020

Bättre sent än aldrig, sägs det.

Sommaren 1991 hade jag blivit inspirerad att växtfärga och det var första gången jag gjorde det helt på egen hand. Jag lånade böcker och funderade på vilka växter jag skulle använda, vilka färger jag kunde få på garnet.

Jag fixade fram allt jag behövde inklusive olika betningsmedel och många kilogram tretrådigt yllegarn. Ett stort rostfritt kärl fanns liksom en vedspis och ved. T.o.m. en termometer som kunde mäta över 100 grader Celsius.

Jag höll på några veckor och det var roligt. Jag behandlade olika mängd garn med olika kemikalier (inköpta på apotek) för att genom samma färgning kunna få olika färger på det gråa och vita garnet. Fanns det mycket färg fick jag även efterbads-nyanser.

Samma höst stickade jag en tröja och vävde några små plädar, men det fanns fortfarande en hel del garn kvar. Det sattes i skåp med malmedel. Och där förvarades det år efter år.

Två decennier senare blev jag tvungen att hastigt tömma skåpet och garnet blev stående synligt en tid. Efter en tid tänkte jag att det vore nog dumt att ställa allt tillbaka, då går det säkert tio år till innan jag gör något av det.

Sagt och gjort. Jag började nysta alla härvor och ordna dem i färgordning. Jag letade fram garnkartan som jag hade gjort och där jag skrivit upp växternas namn. Jag satte idén på ”jäsning”. Det skulle bli ett stort projekt i tvåändsstickning.

Jag stickade en provlapp, ritade av den så att jag skulle veta hur stor den var före tvätt. Sedan satte jag den i tvättmaskinen tillsammans med annan tvätt. Då den torkat ritade jag av den inuti den förra och utifrån skillnaden räknade jag ut hur stor kappa jag skulle sticka.

Jag tvåändsstickade ärmarna först och körde dem i tvättmaskinen tillsammans med lite annan tvätt. Och som så ofta med mig, så gör jag det hela lite krångligare än det behövs. För att kunna få kappan så lång som möjligt började jag sticka den uppifrån och ner. På några ställen stickade jag mönster, men mestadels fick färgerna avlösa varandra vart efter. Då jag satte ”västen” i maskinen tänkte jag att antingen krymper den proportionerligt lika mycket som ärmarna och det blir en kappa eller så om de inte passar ihop så får jag väl göra delarna till två olika plagg.

Min växtfärgade, tvåändsstickade vinterkappa saknar foder. Jag sydde i endast lite stödtyg mellan axlarna och mitt fram för att den skulle hålla formen. Det här är sjätte vintern den är i användning.