Ett monument
- Mariannes Maskor
- 18 juli 2020
- 3 min läsning
18 juli 2020
Boken Tvåändsstickat, som för mig är den värdefullaste boken om tvåändsstickning, utkom 1984 och 1987 och som ny och omarbetad utgåva 2011. Jag köpte min 1991 och den nya 2013. I den historiska delen kunde jag läsa att tvåändsstickningen inte är känd i Finland. (Och den var obekant på den tiden då det här projektet startade i Sverige.) Det här var början till en process i mig.
Hur hade tekniken blivit känd i Finland? Jag fick ett stipendium från Svenska Kulturfonden och tog reda på det. Det enda museala tvåändsstickade plagget i Finland finns på Nationalmuseet i Helsingfors och kom dit från Österbotten 1911.
Jag kom i kontakt med tvåändsstickning 1990. Hon som gav mig sin information om tekniken hade fått den 1981/82 i sin hemslöjdslärarutbildning i Åbo av två studiekamrater från Sverige. Så spreds tekniken ut i södra delen av svenskfinland.
1983 hölls en tvåändsstickningskurs i Vasa och 1984 ordnades ett sticksymposium med olika workshops. Kunskap och färdigheter förvärvades och gavs vidare genom kursutbud vid arbetar-, medborgar- och vuxeninstitut. Så kom tekniken till svenska Österbotten.
Två finskspråkiga studeranden hade sett en utställning i Åbo 1984 och tog tekniken till Tavastehustrakten.
Den äldsta erfarenheten (som jag fick fram) av tekniken i Finland är från 1979. En hemslöjdslärare hade gått på kurs i Dalarna och tog den med i sitt kursutbud till Arbis i Helsingfors, en adept fortsatte aktivt i sitt institut.
Den moderna tvåändsstickningens historia i Sverige börjar 1974, då man hittar en fingervante i Falun. Den är daterad till före 1680. Senare har man hittat en annan vante daterad till 1600-talets första hälft. Det fanns många museala föremål att studera, eftersom det stickade, som blivit tillvarataget av museer i Dalarna och det som fanns i Nordiska museets samlingar till mer än 95% bestod av tvåändsstickade plagg.
Men hur skedde produktionen helt praktiskt? Traditionen att sticka mönsterkrus hade bevarats på ön Sollerön i Siljan, Dalarna. Där hade man tagit tillvara mönster från alla textila tekniker och där hade tekniken med mönsterkrus därför hållits levande. Man kunde nu även teoretiskt beskriva den praktiska delen.
Vanten Monument med inspiration från Korsholms slotts minnesmonument
Sedan 1990-talet har jag drömt om att sammanställa en egen bok, med den finländska historien, teknikbeskrivning och egna modeller. Jag medverkade i ett radioprogram som hette Drömmar. Vid den här tiden kände jag ingen annan som aktivt tvåändsstickade, bara två som kunde sticka. Jag drömde om att ge ut en bok...
Genom radioprogrammets uppföljningsdel fick jag kontakt med en annan och nystanet var i rullning. Jag nystade information och producerade modeller en efter en.
Tyvärr klipptes tråden till nystanet av då det kom så långt som till publicering av mitt bokmanus. Att hitta ett förlag som ville ge ut mitt material gick inte. Jo, en person anmälde sig, men det hela ”rumpade upp sig” till sist. Så, där har nu mitt manus legat på hyllan i närmare femton år.
En del uppgifter har föråldrats och massor med modeller tillkommit, de är dock utan detaljerad stickbeskrivning. Att börja bearbeta materialet igen skulle kräva enormt mycket hjärnkapacitet av mig och jag är rädd att den inte finns. Jag skulle helt enkelt behöva en kompanjon med skarpsinne och mer datakunskap än den jag har.
Jag läste nyligen igenom mitt stipendiearbete och fick en sådan lust att fortsätta. Jag såg hur det hade behövt slipas och bearbetas i sin utformning. Det är nog likadant med manuskriptet. Lust finns, men så kommer vardagen emot med ”värmeslag”, handlingsförlamning, strejk i hjärnkontoret och insikten av att jag inte har den uppbackning som det skulle krävas att genomföra. Det är som att få en ko att hoppa höjdhopp. Man kan få henne att springa och kanske att försöka hoppa, men så lämnar hon hängande med ribban under magen. Det blir bara rivningar hur hon än försöker.
Comments