Förnyat och reparerat täcke – om hur man stickar ett täcke
- Mariannes Maskor
- 19 sep. 2021
- 4 min läsning
19 september 2021
Ivrig att komma i gång med reparationsarbetet glömde jag att dokumentera hur täcket såg ut innan jag påbörjade arbetet, då när det hade trasigt och fransigt tyg i fotändan. Jag hade tänkt, efter att ha tvättat täcket, att jag skulle sy en tygremsa över den nedersta halvmetern, men då jag letade efter lämpligt tyg hittade jag ett påslakan, som jag hade tänkt sy om till tunika. ”Nämen, det här är ju enkom för att ”klä om” ett täcke!”, tänkte jag och sydde fast påslakanet i täcket.
Påslakanet hade tre mönstrade dubbelränder som löpte i längdriktningen och jag tänkte att det skulle vara lagom att kvilta och göra stickningarna just där.
Min farmor och farmorsmor sysslade med att sticka täcken. Då jag var liten förstod jag mig inte på uttrycket ”sticka täcken” – de var ju inte alls stickade. Eller att det i mönstertidningarnas symönster kunde stå att man skulle sy en stickning. Vad då stickning? De var ju sydda och inte stickade! Det tog mig en bit upp i vuxen ålder innan jag förstod att om man (från rätsidan) sydde en raksöm (eller två) intill en söm (som var sydd från avigsidan) så gjorde man en stickning. Det här både förstärker och dekorerar sömmen. Man liksom ”välter” sömmen åt sidan och syr ner den.
Samma uttryck används i lappteknik, då man syr ihop olika lager: ovantyg, mellanlager (ofta vadd) och bottentyg, man kviltar. Sömmen består ofta av små korta tråckelstygn. Ju tjockare lager man ska sy igenom desto längre stygn tenderar det att bli – om man gör det för hand och på latmansvis, som jag gjort under alla år. Det vill säga att jag nålar upp och ner i arbetet flera gånger innan jag drar åt tråden.
På senare tid har jag förstått orsaken till att man ska sy korta stygn och ett halvt åt gången, att de är svåra att få till om man kompromissar. Genom att sy korta tråckelstygn får man alla lager att sitta ihop snyggt.
Syr man tråckelstygn på ett enkelt tyg ligger tråden på ytan och kan därmed fastna i någonstans och dras av. Om man däremot syr ihop flera tyglager med stoppning emellan så ligger sömmen inbäddad i textilen på ett annat sätt och är inte lika känslig för att fastna i någonstans. Sömmarna sjunker in i täcket precis som fotspår i flera decimeter lös snö.
Det andra som jag kommit fram till är att då stygnen är korta måste nålen stickas rakt upp och rakt ner vilket gör att tråden på ett naturligt sätt bromsas upp, liksom låser sig själv, jämfört med om man syr latmansstygn upp och ner så kort man kan och sömmen därmed löper mer sick-sack vertikalt upp och ner i arbetet.
Nålen går rakt ner
Nålen kommer rakt upp
Det här sättet att sy kräver att den ena handen jobbar ovanifrån och den andra underifrån. Ibland (som med mitt stora täcke) skulle man behöva tre händer. Detta ledde till att den vänstra handen med tumme och pekfinger höll täcket plant och stationärt underifrån och sträckt mot min kropp, medan den högra först stack ner nålen ovanifrån och sedan på täckets undre sida drog ut nålen och stack upp den igen, drog ut nålen på ovansidan och sträckte tråden.
I längden är det här drygjobbat och därför är det någon som har uppfunnit en stickbåge (i liten skala fungerar en sybåge på samma sätt). Dess uppgift är att hålla alla lager i arbetet lika mycket sträckta, så att stygnen kommer på rätt ställe även på den undre sidan. Jag försökte slarvsy med den högra handen samtidigt som jag höll i telefonen med den vänstra och förde ett samtal, men se det fick jag nog sprätta och sy om, då stygnen vände av från den rätta vägen.
Min stickbåge har två sidostycken (jag har inte kommit åt att fotografera den i mitt lager) och den ser ut som ett X från sidan med en cirka två och en halv meter lång axel mitt igenom (X – X). Upptill löper två grova rundstänger parallellt med axeln från arm till arm och benen förenas nertill av en motsvarande men kantig list en bit inpå. Själva ”bordskivan” består av det som ska stickas/kviltas. Jag såg på nätet att svenska stickbågar/täckstolar hade sidostycken i form av ett kullvält H och med ett kugghjul, så att täcket gick att få lagom spänt. Det är länge sedan jag studerade min stickbåge, men jag tror att den hade ett spännhjul någonstans.
Jag vet inte exakt hur det hela fästs runt rundstängerna. Jag föreställer mig att tyglagrena tråcklas fast i varandra på vardera sidan innan man börjar själva stickandet, eller de kanske ”bommas på” som garnet i en vävstol. Logiskt är att stickandet börjar i den mittersta våd-delen av täcket. Jag kan föreställa mig att det gjordes tillfälliga fästpunkter, enkla trådknutar, genom allt lite här och där som ett förberedande arbete.
En hand jobbar på vardera sidan och till och med flera personer kan jobba samtidigt. När mittpartiet sitter ihop genom alla lager och är färdigstickat drar man det åt sidan och stickar nästa våd.
Någonstans på den för mig svårtillgängliga utevinden finns ett par gamla täcken. De är tunga. Yttertyget är grannrödbrunt. Jag vill minnas att ett var glansigt och ett matt i färgen. Eller kanske täcket var oliksidigt med en glansig och en matt sida? Inuti, mellan tyglagren fanns en flera centimeter tjock trasselliknande lumpstoppning, vadd. Den kunde säkert vara lite svårpenetrerad och det behövdes bra nålar.
Gamla madrassnålar, en modern fin stoppnål och två knappnålar som referens
Jag har inga gamla sticknålar kvar, men äldre madrassnålar från tiden då man gjorde sina egna halmmadrasser finns i mitt sytillbehörslager, tillsammans med lite nyförvärv. De finare (= tunnare) kunde jag bra tänka mig att använda om jag gjorde ett riktigt stoppatäcke idag. Jo, ett riktigt täcke ska jag nog ha gjort till mig själv (eller någon annan) innan jag mister mina förmågor. Det fina med att kunna göra saker själv är att man kan måttanpassa dem.
Man behöver inte kvilta enbart i raka sömmar, man kan krusidulla fina mönster mellan de raka sömmarna eller göra blomsterrutor.
Comentarios