Mellan maskorna

5 mars 2020

Det finns ett uttryck ”att falla mellan stolarna”. Det betyder att varken det ena eller det andra systemet har fungerat eller att ingen har tagit ansvar för att en specifik sak ska bli åtgärdad och därmed har någon eller något fallit mellan stolarna.

Jag faller ibland mellan mina egna maskor. Det innebär att jag helt plötsligt kan bli ”mätt” på mitt handarbete och måste ta en paus, kanske så länge som till nästa dag.

För en vanligt handarbetande människa är det kanske inget man reagerar på, men för mig har det känts mycket överraskande att känna så. Plötsligt tappar jag intresset för det jag har för handen och måste göra något helt annat. Naturligt, säger någon, men för mig är det nytt.

Jag har fungerat så att jag har kunnat hålla på lång tid med ett handarbete, nu ”klipper” någon plötsligt av ”tråden”. Bildligt reser jag mig upp i en protest och utropar: ”Vad är det här?” ”Inte kan lusten ta slut så där tvärt!”

En annan sorts ”mellan maskorna” har jag upplevt i stickandet då jag av någon anledning missbedömt stickningen eller mig själv. Jag ska t.ex. byta färg på garnet och är ivrig att klippa av tråden. Klips! För att i nästa ögonblick upptäcka att jag hade en strumpsticka ostickad fram till varvskarvet. Min sparsamma vana trogen snålar jag med garnändarna som skall fästas och så räcker inte tråden och jag får skarva tråden bara för några maskors skull. Förträt! Det är vad det är.

---

Idag berodde det nog mest på att jag inte hade en klar bild av hur jag skulle fortsätta sockmönstret. Jag komponerar mestadels handarbetena själv och oftast blir det inte flera likadana par sockor, vantar eller vad det nu är. Men jag kan återanvända mig av samma maskantal, varvantal eller andra proportioner. Det första av något tar alltid mest tid i anspråk, resten går av bara farten då mallen är klar. Just idag saknade jag en mall och en idé.

Ytterligare en situation som får mig ”mellan maskorna” är om jag upptäcker ett fel och har svårt att bestämma mig för hur jag ska korrigera det. Det gäller speciellt vid sömnad. Då är lusten stor att slänga allt ifrån sig i en mörk vrå och önska att det skulle korrigera sig själv.

Som ung tonåring sydde jag en jacka till min pappa och det blev något strul med fickorna som skulle sys utanpå och frampå den. Jag blev så sinnad, för jag hade redan korrigerat lite och nu stämde det inte heller. Då kom pappa med sina balsam-ord: ”Jag kan sprätta, så får du sy”. Tack vare det blev jackan färdig och han hedrade mig genom att använda den flitigt. Tack pappa!

Om tid och möjlighet finns så korrigerar jag helst felet innan jag lägger handarbetet ifrån mig. Det är så mycket roligare att återkomma till det då jag inte måste börja med att korrigera ett fel. Det är som att komma hem och se att diskbänken är tom och ren. Det känns fräscht.

Förstås kan det vara något annat som kommer emellan, helt naturligt. En katt som hoppar upp i famnen och vill ha min omsorg och uppmärksamhet. Mest är det Mirri mellan maskorna, men idag var det även Molle mellan maskorna. Båda spinner de, men int´ får jag nå´ garn av dem. (Fast jag har nog samlat en ask med löshår.)