Att turista i hemmanaturen
- Mariannes Maskor
- 26 maj 2020
- 3 min läsning
26 maj 2020
Tillsammans med min dotter besökte vi en vattenfylld stenkross. Jag har varit där tidigare, men inte tittat med mina ”naturögon”, för tankarna har varit fokuserade på att hållas på stigen, inte ramla eller glida på gruset överst på kammen, inte tappa någon plastpåse som flyger iväg, inte få någon kvist i ögonen, är alla barnen med... Det var ett tag sedan senast.
Plötsligt såg jag att det var skillnad på klippa och klippa. Det fanns de sprängda, som stupade vasst och brant ner, men jag såg också att det fanns några som var rundade av naturen innan de störtar ner i vattnet.
Jag blev också uppmärksam på att det fanns många stenar som var röda. En och två kunde väl ha rödmålats med färg, men inte ett femtiotal. Jag gick fram till en och drog med fingret. Fingertoppen blev alldeles gul-orange. En sökning på google säger att det kunde vara någon sorts Trentepohlia.
Violstensalgen lär dofta viol, då man stryker över den, men jag minns inte att jag kände någon speciell lukt. Den som inte luktar, rödfärgsalgen, kanske inte finns på stenar. Exemplet nämnde bara bark av löv- och fruktträd. (Naturhistoriska riksmuseet)
Sedan kom det oväntade. Ett litet område intill berget verkade vara ett sumpområde ovanpå berg och kross. Där fanns massvis med rosetter av den rara rundbladiga daggörten. Tänk att den ”äter” insekter.
En annan dag tänkte jag mig på en tur längs Kuni vandringsled. Efter ett stort MS-skov 2014 trodde jag att allt vandrande var över för min del. Först för att benen inte ville och på senare tid för att inte konditionen fanns. Det var deprimerande. Skulle precis allt tas ifrån mig?
Tillsammans med min assistent beslöt vi försöka oss på en förkortad del av den södra delen, till höjdpunkten Märkenkall, drygt 40 meter över havet, men tji fick vi. Vägstumpen som vi hade tänkt att skulle förkorta vandringssträckan till en överkomlig längd var plomberad med ett stort ”rapalass”.
En gammal rutt av riksväg 8 passerar leden och vi startade vid ”Rastplats1”. Vi blev tvungna att parkera bilen där. Kanhända hade man kunnat ramma högen och bottenskrapa bilen, men skulle det vara värt det? Jag bestämde mig för att se om jag skulle klara av att gå fram till ändan av ”den plomberade vägen”, där vi hade tänkt parkera och starta dagens promenad och sedan ännu gå tillbaka längs vägen till bilen.
Hopparalla. Det kändes som att ha fått åka på en efterlängtad semesterresa utomlands, som man har samlat till i åratal och tänkt att kanske inte blir av, men så blir den!
P.g.a. den plomberade vägen tappade jag lusten att bild-dokumentera. Det skall till något ur naturen för att få mig på andra tankar. Då jag fascineras av något i naturen har det förmågan att vända mitt fokus rätt.
Uppe på Bastuholmens berg- och stenås blir jag mig själv. Igen en gång påminner naturen mig om att jag inte är den enda med motgångar i livet.
Så kom vi till torrfuran. Man kunde se hur virket vred sig runt i spiral. Den var vackert gråmelerad och slät. Den var till stor del ihålig.
Efter att ha gått en liten bit hör jag ett bekant ”sirr”. Ingalunda? Här? I maj? Mm-m. Det var några sidensvansar. Vi betraktade dem en stund där de flög runt oss. Det var som om de ville berätta att vi hade avbrutit dem i något viktigt.
Igen hinner vi bara gå ett stycke, så skrattar jag till. Va? En tall med sittknölarna i vädret?
Vi har kommit ut till ett kalhygge. Där står en böjd torrfura som om den var porten till evigheten.
I en utströdd rad står det till halva höjden avkapade torra träd. Innan jag ser att läsa skylten om förvaringsgropar, tror jag att det kanske är info om varför träden står kvar, men så var det inte. Min gissning är att det kanske finns revir med flygekorrar. Det finns säkert någon bestämmelse att det måste finnas en ”bro” för att de ska kunna förflytta sig genom ett kalhygge.
Till vänster om stigen står en björk, som också har kapats av på mitten, strax ovanför en gren. Den grenen ser ut som en vattenstråle ur trädgårdsslangen.
Till sist kommer vi fram till naturens rastplats. Berget bildar en bänk, bergknallen avdelas av en liten sänka och vi får lä. Solen skiner. Göken har galt i flera etapper. Termosen och matsäcken låter sig väl smaka.
Comments