Det omedvetna bekräftar det medvetna – om varför jag går som en mätarlarv

6 februari 2022

Hemma går och fungerar jag mestadels rätt bra, men så fort jag lämnar gården reagerar jag med ofrivillig stress. Hjärnan överbelastas och det tar sig uttryck främst kognitivt, men också som en försämring i rörelseförmågan. Den är konkret och kan iakttas och även uppfattas av andra. Ibland har jag funderat över om jag inbillar mig allt, att jag kanske bara har utvecklat en vana att gå på ett visst sätt, att jag i verkligheten nog kan gå normalt, som alla andra. Kanske jag låter mig luras av mitt psyke bara...?

Sedan mer än ett år tillbaka, när jag går utan hjälpmedel, har jag följande gångsätt: jag tar ett steg framåt med vänster ben, medan höger bara tar ”ett halvt”. Det högra benet vill inte gå förbi det vänstra utan placerar sig parallellt eller rent av lite bakom, som om det var osäkert och vill att vänster fot alltid ska vara lite framför. Jag fick nyligen en intressant psykofysisk förklaring till varför det är så.

Min hälsa, mina begränsningar och den nu påbörjade diabetesrehabiliteringskursen har föranlett att jag är i ett nästan konstant stresstillstånd och att huvudet inte samarbetar. Jag läser kursmaterialet, men en stor del av det vi får förblir obegripligt därför att det krävs mer förmåga till koncentration, fokusering och tolkning än jag kan uppbringa. Min personlighet gör att jag jagar upp mig över det här, eftersom jag har svårt att göra saker lite halvdant. Det känns orätt att lämna uppgifter ogjorda.

Läget har gjort att jag presterar sämre även fysiskt på terapierna. Jag ”trillade ner i ett hål” och låg där i en vecka, som en bortglömd golfboll. En fysioterapeut, med kunskap i stresshantering, hjälpte mig att slappna av och känna efter min kropps signaler och var den hade kontakt med underlaget. Efteråt berättade jag hur jag upplevde stunden och vilka tankar som hade väckts. Jag försökte minnas alla detaljer och vara sann mot mig själv. Sedan förklarade hon det hela och jag förstod att jag inte inbillade mig allt, det finns en förklaring till varför min kropp har valt det här sättet att röra sig.

Min känsel i vänster ben är nedsatt, vilket gör det svagare och mindre tillförlitligt. Det leder till att höger sida måste röra sig kompenserande och uppväga svagheten, försäkra sig att jag hålls stående trots begränsningen. Jag fascineras över hur kroppen vet vad den ska göra även då jag är omedveten om problem, deras orsaker och lösningsalternativ.

Ett karaktärsdrag för mätarlarver är att de har ett eller flera benpar i framändan och i bakändan, medan ”magen är bar”. Att jag går som en mätarlarv kanske inte är så konstigt ändå, med tanke på att jag bor på Larvvägen.

---

Bilderna är kopierade från Wikipedia, då jag saknade egen bild i mitt arkiv