Det är kallt – jag vill inte gå ut
- Mariannes Maskor
- 9 feb. 2021
- 2 min läsning
9 februari 2021
Ingen tycker om att frysa, varken katter, blommor eller jag. Mollgan ber om öppen ytterdörr då och då, men just som jag ska fösa ut honom vänder han in tillbaka och gömmer sig under byrån i tamburen. Han vet att vi har svårare att nå honom där, om vi skulle komma på tanken att tvinga ut honom.
Vid frukosten händer det att han vill ha egen stol. Där sitter han medan jag äter... väntar, det kanske händer något intressant snart.
Då andan faller på kan Molle bli lekfull och leka med mattan, ”klättra” på den och vässa klorna. Molle kan komma och be någon komma och leka, men det kräver tålamod av mig, mycket tålamod, för den varan har han gott om då han är van att sitta på pass vid sorkhål. Vi har lekt bl.a. ”Vem är bakom dörrkarmen”.
Efter att ha nappat på tråden måste det hållas en liten paus och efter det måste man vila en stund till. Fast till slut måste han gå ut några minuter ändå. Bestämmer jag.
Småfåglarna är livliga runt matningen. Det är inte helt stilla på länge. De vanligaste gästerna är talgoxe, blåmes, pilfink och domherre, men det finns även en övervintrande koltrast, grönfinkar och nötskrikor. Någon skata flyger runt träden. En riktigt bra dag kan även talltitan skymta. Gulsparven har ännu inte synts till. Jag njuter av att ta del av fågellivet. Jag har skrivit vårtecken-listor med flyttfåglar sedan skoltiden, med några års undantag. På årets lista finns hittills endast en surrande vårfluga på fönstret.
Plötsligt fästs min blick mitt i granen och jag ser nedre delen av en fågel. Den har en ljus ”tunika” med ljusbruna tvärstreck. M-hm? Ingen mes, sparv eller trast det där inte. Det har synts till några duvhökar i gårdsträden under åren... vips flyger den och alla småfåglar ”stänker” åt alla håll och jag förstår att det är en sparvhök. Det dröjde en timme innan småfåglarna återkom.
Jag ska fylla på fågelfrö-automaterna och sedan ta en promenad till postlådan, trehundra meter bort. Då ser jag ett nedslag i snön och lite dun.
En stor snödriva blockerar min ordinarie väg till automaterna. Där, på ”rätt” sida finns nästan ingen snö, medan den på den andra når upp till låren. Den här tanten klättrar över räcket på rampen (det här görs bara när jag inte är fysiskt trött), tar fröämbaret, fyller på automaterna och konstaterar att det har gått åt tjugo liter solrosfrön den senaste veckan. Lite finns nog på marken, eftersom pilfinkarna sprätter runt i maten, men det mesta har nog hamnat i småfågelmagarna. Säcken med tjugo kilo solrosfrön räcker – en vecka!
På landsvägen är det vackert vinterföre, precis som i början av åttiotalet när jag gick en kilometer till och från skolbussen eller på den tiden tog jag sparkstöttingen. Nu verkar det som om någon vill göra vägen ännu halare för fotgängarna längs den hårt trafikerade Larvvägen. Bananskal utslängt från en bil. Jag sparkar ner de två delarna i diket, utan att halka på dem.
Comments