Diverse skuggsidor av livet
- Mariannes Maskor
- 7 mars 2022
- 2 min läsning
7 mars 2022
Den vakna delen av gårdagen började med att jag kände smärta i ena knäet. Jag hade legat med vänstra knäet upprättstående i vinkel, medan det högra vilade på kuddarna, som jag hade lagt i fotändan av sängen föregående kväll. Äää – och ryggen smärtade. Jag hade legat helt opassligt alltför länge. Svanken ville ha rundat läge.
Tankarna började småningom hinna i kapp mig. Det som hindrade mig att ”fälla ut” det andra ”landningsstället” var en katt. Jag kände Molle mot vaden. ”Jaså, jaha, jag har en ”gullakisse” med mig”. Men jag måste nödvändigtvis få en annan ställning för att komma ur detta smärtläge!
Jag har lärt mig av mina barn att man kan använda sin telefonkamera när man vill se hur saker ser ut som man inte kan nå med blicken. Jag trevade efter telefonen och tog ett kort.
Jag klarade av att flytta vänster ben till höger sida.
Det brände fortfarande i ryggen (och vänster knä). Jag var dessutom rädd att höger axel skulle börja krångla igen, det vill säga att jag skulle känna en mer ihållande smärta igen på grund av belastningen av och trycket mot den.
Nnnn, smärtan lättar något i ryggen och jag snoozar lite medan jag ligger och funderar. Efter en stund har jag tröttnat. Jag måste stiga upp, men vill att Molle ska ligga kvar. Min kroppshydda är inte längre så smidig och det finns inga handtag att ta tag i, men till sist lyckas jag komma mig upp – och Molle ligger kvar!
”Molleprinsen på ärten”
Smärtan i vänster knä har muterat. Nu är det den dagliga brännande värken som har återinträtt i båda knäna. Jag utprovar en ny medicin, men den verkar inte hjälpa, åtminstone har inte smärtan lättat någonstans. Det tyder på att det är något annat än neurologiska smärtor. (Röntgen visade inga tecken på artros.)
Jag tömmer ut morgonmedicinen ur dosetten och den trillar ner i handen. Den liknar bleka blandade karameller. Inte vet jag hur mycket de hjälper, men jag tar dem på inrådan av olika läkare.
Jag brukar följa med olika program på datorn samtidigt som jag handarbetar. Jag startar datorn. För ett par dagar sedan lossnade en liten bit när jag justerade skärmens läge. Äääk! Det såg ut att kunna vara någon sorts klämma. Laptopen gick inte längre att stänga utan att gångjärnet bröts mera sönder. Nää-ä! Nu glömde jag igen att locket inte går att stänga, så jag blev tvungen att bryta uppåt lite igen. Det syns ljus i den nedre kanten, som försvinner något bara jag klämmer åt nedre kanten av locket och gångjärnet från båda sidor och med båda händerna. Hmm-m, det är bara det att nu kan man titta in lite på tekniken.
Mm, just som jag kände mig tillfreds för ett ögonblick (flättröjan hade blivit klar) så kom ett meddelande – pling – på telefonen. En vävartesankollega hade somnat in. Hon hann ta del av det julkort som jag hade gjort, med en hälsning från en gemensam klasskamrat och mig. Tre veckor efter hennes sista meddelande var hon död, cancer. Det kommer aldrig att bli en klassträff där vi alla är samlade mer. Vi skulle ha haft en träff våren-sommaren 2020 – om det inte hade varit för pandemin.
Comentários