Då smöret är sålt och pengarna tappade

30 juni 2021

En olycka kommer sällan ensam, sägs det. Mmm, ofta har det varit så för mig. Är det inte det ena, så är det det andra. I morse kunde jag konstatera att jag igår hade glömt att ta mina mediciner på morgonen. Som en smäll på fingrarna fick jag förklaringen till varför jag kände mig så degig. En av medicinerna går snabbt ur kroppen, var det en läkare som sa, och därför kan man känna av det så tidigt som redan efter en dos´ uppehåll. Kanske är det rädslan för att just det här ska hända som gör att jag ibland brukar drömma att jag jämt har glömt att ta med mig mina mediciner i drömmen.

Efter att ha köpt mat tänkte jag besöka en loppis, för jag ville sy ännu fler tunikor och kanske skulle jag just nu hitta de riktigt fina skjortorna att sy av. Snöpligt nog i kassan kunde vi inte få mitt bankkort att fungera. Det slog mig inte att det var i slutet av månaden och att kontot faktiskt kunde vara tomt. Det hjälpte inte att putsa kortets chip eller att minska summan genom att jag betalade med de kontanter som fanns i börsen. Jag fick helt enkelt lämna kassen i affären och gå tomhänt därifrån. Snöpligt. Mycket ledsamt bakslag för kreativiteten. Det kändes som då man slickar på glassen och all glass lossnar och faller till marken, man står där helt utan med en tom strut.

Ja, hur får man en tusenlapp (fast de finns förresten inte i euro) att räcka till allt. Så är jag där igen, med gnäll över för lite pengar. Brist på pengar kan leda till att man blir gnidig och snål. Jag kan inte förneka att femtio år med tom börs påverkar hur man prioriterar. Att avundsjuka smyger sig in i ens tankar utan att man vill det. Att man upplever en frustration kring sin resursbrist lik den som rikeman förmodligen upplever då någon vill tigga pengar av hen och vansinnet tar struptag. ”Kom inte och tag något av mig som är mitt”. Så där som Joakim von Anka.

Den som oroar sig över att bli bestulen har för mycket och är rik utan att inse det. Den som oroar sig över hur pengarna ska räcka till det livsnödvändiga har för lite och förstår det.

”Som grädde på moset” såg jag på min virkning innan läggdags att jag skulle bli tvungen att riva upp den dagens arbetsinsats och göra om för att bli nöjd med resultatet. En färgskiftning i garnet skulle bli för tydlig och störande för mitt estetiskt kritiska öga. Jag måste trixa lite med placeringen och var vilken tråd skulle komma att skarvas.

Inget internet. Nä, inte det nu också, inte nu igen! Allt är emot mig, depp ihop, eller så int´.

---

---

Det var det det.