Fascination över det jag hittar i trädgården och mitt hår
- Mariannes Maskor
- 22 okt. 2020
- 3 min läsning
22 oktober 2020
I veckan som gått har jag igen fascinerats. Naturen bjöd på en vackert rödglacerad flugsvamp med prickar som en pärlsockerbeströdd bakelse.
Då jag betraktade en ros med nya knoppar såg jag bredvid något som väckte intresse. I närbild ser gullvivans fröställning riktigt vacker ut. Det är nästan som om den blommade en andra gång.
(Jag älskar rött. Märks det?)
Årets paprikaskörd blev tre klarröda frukter och utan vita prickar, men lika röda som flugsvamparna som vuxit i gräsmattan.
Något speciellt var det med årets physalis i växthuset. Den ena plantan växte upp ur ett frö från fjolårets frukter, som fallit ner och gömt sig bland spenaten. Då tomatplantorna hunnit växa sig en halvmeter dök den upp mitt ibland dem, men den blev inte högre än femton centimeter. Den andra fick jag då den fått hjärtblad och planterade ut den sent, för den var så liten och ville inte växa av någon anledning. Under den varma juni hade den bara några blad, under svala juli stod allt stilla, men så plötsligt mot slutet av augusti fick den fnatt och började växa. Lite tråkigt att de inte skulle hinna växa klart, tänkte jag och grävde upp båda två och planterade dem i samma kruka och tog in dem efter första nattfrosten den 12 oktober.
När jag fick plockat mina vinteräpplen och gick igenom dem inomhus var det en alldeles grön stor spindel som gömde sig på kanten av ämbaret. En grön bladspindel. Då jag vände på ämbaret för att få bättre bild gick den runt på kanten och bort ifrån mig. Ville inte vara med på bild. Då ämbaret var tomt tänkte jag att jag kan väl befria den där ute. Jag daskade till i botten på ämbaret och tyckte att jag såg något som föll ur och tänkte att det var spindeln, men efter en stund kröp den på ämbaret igen. Den ville inte låta sig styras.
En morgon då jag såg ut genom fönstret såg jag Molle komma gående över gården. Det såg ut som om han bar på en pälsmössa i munnen. Jag förstod att det var en vattensork. Han styrde om stegen då jag började prata med honom. Som en säkerhetsåtgärd stängde jag ytterdörren bakom mig. Jag ville inte ha in sork i köket. Molle satte sig ner halvvägs och släppte ner sorken. Den sprattlade med frambenen i protest mot honom och pep. Molle hade lekt färdigt. Jag fortsatte berömma jägaren. Han högg tänderna om sorken och så var kampen slut. Uppe på trappan lade han ner sorken åt mig och tog emot mitt beröm godkänt.
Sedan har jag svårt att sluta fascineras av mitt eget hår. Då jag var liten och min mamma klippte min pannlugg uttryckte hon ofta en längtan efter att ha fått ha åtminstone det till som hon klippte bort av min pannlugg. Det är först som vuxen jag har börjat förstå vilket bekymmer det kan vara för en kvinna med tunt hår att försöka få håret att räcka till en nätt frisyr utan permanent eller en massa hårprodukter och fönande varje morgon med locktång, borstar och hela köret.
Jag är lyckligt lottad med en bra hårväxt. Mitt bekymmer har i stället varit att hitta tillräckligt kraftiga hårklämmor som har orkat hålla upp mitt tunga och hala hår. Eller tillräckligt stora hårsnoddar.
Sedan jag klippte håret i december i fjol har jag sett det växa ut igen och vill ha det uppsatt. Jag klippte bort en meter, bokstavligen och det blev ändå trettio centimeter kvar efter klippning.
När håret får självtorka finns det krusor i det och då jag nu senast satte upp det märkte jag att det plötsligt format sig till en vacker virvel, det som stack ut ovanför klämmorna. ”Å jag har inte gjort något för att det ska bli till!”
Comments