Hjälpmedelsmässan i Helsingfors
- Mariannes Maskor
- 14 maj 2022
- 4 min läsning
14 maj 2022
Senast som hjälpmedelsmässan ordnades var i november 2019 i Tammerfors. Sedan kom en pandemi emellan och den följande sköts upp ett par gånger. Nu då tidpunkten var en annan var Tammerfors´ mässhallar upptagna, så mässan flyttades till Mässcentret i Böle, Helsingfors. Jag hade köpt en bra fotsalva, som nu hade tagit slut, så jag hoppades hitta en likadan eller motsvarande.
2019 var innan jag hade diabetes och förstod vikten av att ta hand om mina fötter. Det skulle visa sig att denna salva passade utmärkt för mina ”diabetesfötter”. Det som gjorde salvan så bra var att om jag på kvällen smort in fötterna och nästa förmiddag blev våt om dem, så blev de inte hala. Då jag har använt vanliga krämer och fötterna blir våta följande dag blir de hala. Det här kan vara farligt då risken att halka omkull och slå sig ökar. Att händerna blir ”halkiga” av vanlig handkräm kan jag stå ut med även om det är förtretligt då de blir hala som fiskar, men med halkiga fötter utsätter man sig för en onödig risk.
Att sakta gå runt i en stor mässhall och titta eftertänksamt är mycket ansträngande, så för att ha någon behållning av resan valde jag rullstol som hjälpmedel. Det skulle göra att mina krafter kunde sättas på hjärnkapaciteten i stället för mobiliteten (min förmåga skulle inte räcka till bådadera).
Vi hade hunnit se det mesta då vi pausade och tog del av en presentation av hundar som hjälpmedel, assistanshundar. En hund som är i tjänst bär alltid någon typ av sele, med eller utan text, som hänvisar till att det är en assistanshund i tjänst.
Den ena var blind och den andra rullstolsbunden. Det visade sig att dessa två golden retrivrar fungerade helt olika. De hade olika benämningar ledarhund och servicehund.
Ansökningsprocessen var olika, utbildningsorten olika och uppgifterna var olika. De hade olika upplägg för när de var lediga. När man möter en hund som är i tjänst ska man ignorera den, inte möta dess blick. En blick betyder inbjudan till lek, vilket den inte ska då den är i tjänst. Att hälsa på den är heller inte lämpligt av samma orsak. Har man själv hund och möter en assistanshund rekommenderas att man håller sin hund kort i kopplet och håller avstånd. Hundarna ska inte hälsa, detta av ovannämnda orsak.
Ledarhunden slappnade ganska fort av då den förstod att här kommer matte att sitta en stund och prata. Det såg till och med ut som att den somnat där den låg på sidan med slutna ögon framför fötterna på henne. Den rörde sig inte förrän den märkte att matte rörde fötterna och gjorde sig redo att resa sig. Där låg ledarhundens fokus.
Servicehunden bjöd genast vid entrén på en kort uppvisning som exempel på vad den kan göra för sin matte. Presentationen skulle ske på en liten estrad, hög som en trottoar. Den sneddade kantlisten var brant och rullstolen gjorde ett tvärstopp. Matte visade och kommenderade hunden att greppa rephandtaget mitt fram på rullstolen och med ett spjärn med tassarna drog den upp henne på parketten. Hand- och armkrafterna räckte inte till för kraftansträngningen så hunden assisterade. Den här hunden höll sitt fokus på matte så gott som hela tiden. Den lade sig också ned så småningom, men var hela tiden alert. Plötsligt noterade den en förändring i röstläget (mitt antagande) och reste sig med fullt fokus och redo för ett kommando från matte. Arbetspasset skulle fortsätta.
Nu var vi längst bort i hallen och kunde leta upp de intressantaste montrarna igen. Innan vi avslutade hittade jag en punkt där de sålde salvor och försåg mig med lite till mässrabatterat pris.
Vi inväntade att samtliga i ressällskapet skulle samlas vid det avtalade stället och gick gemensamt tillbaka till järnvägsstationen. Det var lite klurigt att hitta rätt hiss och rätt våning till rätt spår, men slutligen var vi där.
Nu började jag bli lite mör. Fötterna ömmade efter en hel dag i skorna. Knäna bombvärkte. Det hade gått flera timmar sedan lunchen och det kurrade i magen igen. Alla intryck surrade i huvudet. Men jag var mycket till freds med dagen, hittills – även om den inte hade varit helt hinderfri.
Inva-märket innebär att något bestämt ska vara hinderfritt. Inva-wc ska vara så stort att det obehindrat ryms in en rullstol. Det ska finnas stödhandtag, kranar och spegel ska vara anpassade till rullstolshöjd. Dagen innan resan fick vi veta att inva-wc skulle vara ur bruk på tåget ner. Det var ju inte så lyckat.
När det var dags att stiga av tåget i Böle hände det osannolika. Jag var först ut på hissen ner, då konduktören uppmärksammades på att tåget stannat med hissen precis mitt framför en metallpelare. Det var omöjligt att komma av hissen. Konduktören fick ringa tågföraren och be honom eller henne att flytta tåget lite. Jag backade in rullstolen i tåget igen, hissen fälldes in, dörren stängdes, alla tågets dörrar låstes (för att ingen passagerare av misstag skulle öppna någon dörr och falla av) och tåget flyttades. Konduktören kunde kika ut genom några små hål i hissplåten. Tåget stannade. Dörren öppnades. Mitt utanför dörren fanns nu en annan metallstolpe. Dörren stängdes igen och tåget flyttades ytterligare en gång. Nu kunde alla tre passagerare i rullstol hinderfritt åka hiss ner på perrongen. Ja, hemma igen somnade jag ovaggad.
Comments