Juliblommor och annat mellan åskskurarna
- Mariannes Maskor
- 12 juli 2020
- 3 min läsning
12 juli 2020
Dan före dopparedagen poserar jag med en pion från förra veckans studentkalas. Man försöker ju sitt bästa att vara till sin fördel och väljer det minst dåliga porträttet, om man visar upp sig för någon.
Jag låg och lyssnade till åskan. Efter ett tag märkte jag att det var tyst och att en liten solglimt syntes. ”Om jag sku ta å gå ut.” tänkte jag och tog mig en promenad ner till bäcken.
Åkervägens ren var slagen, men på andra sidan stod det fina plymer med älgört. Väl nere vid T-korsningen stod en solitär strätta. Åtminstone tror jag mig ha bestämt mig nu för vad den heter.
I lågstadiet läste vi om växterna på gården (årskurs 3-4). Jag tyckte att det var intressant att veta vad allt hette. Det var växter, djur, fåglar, småkryp och stenar, allt. Jag fick uppbackning av att det i barngruppen ordnades fågelskådning många vårar i rad och jag skriver fortfarande vårteckenlistor.
Den här växten var lite svår att identifiera ur den litteratur som fanns i hemmet. Det var tecknade bilder som gällde och ibland bestämde jag mig för att den hette kvanne, ibland björnloka och nu med hjälp av internet tycker jag att det mest skulle kunna stämma in på strätta.
Mjölkörten blommar så vackert rosa. Jag ser en humla som trögt kryper på i toppen på knopparna. Jag försöker säga till den att blommorna och maten ligger längre ner, men den lyfter bara på ett ben och liksom ”vinkar” till mig, som för att säga: ”Gå vidare du, jag klarar mig nog.” Den märkte nog av att det kom en inkräktare och ville avskräcka den med att visa att det var något annat än en växt, som jag stirrade på – ifall jag skulle vara växtätare.
Det torra och varma vädret i juni har satt sina spår. Jag ser flera sprickor i åkermarken och kornet, som gått i ax, är inte mer än några decimeter på stora delar.
juli maj
Växtligheten har blivit hög runt bäcken. Det porlar på samma ställen som i maj. Än har inte Larvbäcken torkat ut, men det är inte mycket som rinner ur trumman.
Tillbaka på gården ser jag att hallonen ställer sig med knoppar. Bara det blir lagom regn och sol, så kanske det blir någon liter bär. Ett par steg till och jag ser en gammal lärkkotte, som det vuxit ett skott ur alldeles i mitten av den. Skottet saknar barr. Det var inte där det skulle växa, nej.
På gräsmattan ligger en kotte från en cembratall. Det brukar vara ett tecken på att det snart kommer någon nötkråka för att plundra förrådet. I fjol upptäckte jag att det i stenpartiet hade grott en hel kotte med frön. Det var ett enda gytter av barr som liknade ett paraplyställ med uppfällda paraplyer utan tyg.
Jag tar en runda vid växthuset och ser ett stort rabarberblad, som hade vänt sig med undersidan uppåt. Alla bladnerver hade blivit röda och lyste mot det annars gröna bladet. Färgkullan blommar så granngult. Jag skulle vilja ge den fritt rum någonstans, så att den får mycket blommor under en tid och så kunde jag prova växtfärga. Det lär bli en starkt gul färg.
En annan gul blomma, som fått bra fäste på flera ställen är penningblad. Där den rymt ur rabatten är den rikligt representerad i gräsmattan.
Studentnejlikan eller brinnande kärlek har fått lite undanskymda platser i trädgården, så den har inte blivit riktigt så ståtlig som den kunde. Dock blommar den nog varje år och här samsas den om utrymmet med ett av äppelträden.
I juli syns denna rabatt tydligt ut till landsvägen. Gråsliden blommar samtidigt som praktbetonikan. Gråsliden har mycket, mycket kraftiga rötter och måste hållas efter för att inte helt tränga undan allt annat. En bit ifrån finns mer praktbetonika och bredvid förbereder sig toppklockan för blomning. Den har så fina knoppar.
Under tallarna skymtar barnens trädkoja från 2010
Det här är mitt smultronställe...
Comments