Julspår

Allt sätter sina spår, synliga eller mindre synliga. Jag var mycket ambivalent inställd till hurudan kost jag skulle hålla mig till under jul- och nyårshelgerna, då man vanligen brukar tynga i sig en och annan godbit lite till överdrift. Det är som om man skulle bunkra upp och inbilla sig att maten kommer att ta slut, att man måste hamstra och sätta i lager – såväl i köksskåpen som i egen mage.

Jag kunde inte bestämma mig för hur mycket gott jag skulle unna mig, med tanke på diabetes, så jag ströp åt svångremmen och en liten limpsmörgås motsvarade en godispåse, några ”julbollar” eller en näve pistachnötter motsvarade en hel konfektask, några extra fröknäcke med ost motsvarade en extra syltklick på gröten. Ja, det höll sig på den linjen.

Jag vet inte hur länge jag orkar hålla mig så här strikt. Risken är mycket stor att om jag unnar mig en karamell så faller hela striktheten över i andra diket där det inte finns någon återhållsamhet överhuvudtaget.

---

---

Jag hittade några julspår runtom mig. Oknäckta nötter, skalrester och en nötknäckare har legat framme. Pepparkakshuset, vars plundring jag själv skulle ha deltagit i, får stå orört tills andra har ätit upp. Inte en enda pepparkaka har jag ätit, inte ens lite deg. Jag har bara suttit i all doft och snusat in den – aaaaahh – och andats ut med vemod – åååååhh.

Livet är mer än godsaker, men det är klart: ”Livet utan godsaker är som ett liv utan pengar”.