Kristallsjuka eller godartad lägesyrsel

1 januari 2022

Man borde vara tacksam för den gråa vardagen, då det inte sker någon drastisk förändring, till det sämre alla fall.

Jag har gång på gång kommit på mig med att fundera kring ”om det kunde bli som vanligt snart”. Livet har sina många utmaningar i vardagen då man har flera diagnoser, mediciner och begränsningar. Det gäller att komma ihåg att jumpa för ditt som datt, att ta sig till fysioterapin, att minnas ta mediciner olika tider på dygnet, att äta regelbundet och rätt, att minnas att kroppen inte fungerar som tidigare utan att problem ofta behöver lösas på annat sätt än som frisk. Jag borde vara mera lite som tanten i matkassan där det är en lång och otålig kö i rusningstid. Det gäller att kunna ge sig själv den tid man behöver, även om omvärlden står i kö för att framföra vad den vill ha och förväntar sig av en. Som om det inte var nog, utöver det här pågår det en pandemi i världen och med den följer just nu en hel del begränsningar som man också ska hålla i minne.

Då det kognitiva strular och man får ännu mera att komma ihåg, önskar jag att åtminstone någonting kunde få förbli som det alltid har varit, men livet utmanar och prövar mig hårt just nu. På juldagen, när jag steg upp, hade jag redan under nattens korta vakenstunder längtat och väntat på att få stiga upp för att börja pussla. Jag har sällan väntat så mycket på att få stiga upp som nu, men... oj... vad det snurr-urrar!

---

(Ett Dixie-kort)

---

Jag satt på sängkanten en stund, men snurrandet ville inte ge med sig helt, i stället infann sig ett konstant illamående. Lite så där som Mårran (i Mumindalen) morrar ett dovt mmgrrrrr höll det i sig, tystnade ibland och grr-ade till högre då jag vände på huvudet eller blicken. Jag damp ner i sängbottnen med huvudet före och låg där några timmar till. Samma procedur upprepades följande dag. Under tiden hann jag tänka ut flera diagnoser, prognoser och jag vet inte allt vad som singlade ner i sinnet lika mycket som det kom snö ute.

Efter fyra morgnars snurrande ringde jag rådgivningen för en konsultation, vilket föranledde ett läkarbesök. Ja-ha, finns det någon chans till en annan chaufför än jag själv? Det skulle nog inte vara så klokt att köra själv om det skulle hända något. (Jag var oerhört tacksam att jag slapp köra på grund av allt illamående och den lite durriga synen jag kände mig ha.)

Hos läkaren fick jag genomgå ett test, som gav vissa indikationer om var svindeln satt och vad den kunde bro på. Att sittandes falla ner till höger till liggande läge och upp igen gick nästan utan besvär, men ack den vänstra. Väl uppe igen smällde jag, helt okontrollerbart, med ett dån ner i den högra sidan av britsen och fick en oerhörd svindel och ett rejält illamående.

Vårt hörselorgan örat är mycket mer än något som vi uppfattar något hörbart med och de utstående hudflikarna vid sidan av huvudet. Öronmusslan fångar upp ljudet som en tratt. Ljudet fortsätter att fortplanta sig genom alla ben och håligheter. Informationen uppfattas också av nerver och tolkas av hjärnan.

I innerörat sitter båggångarna, där det finns vätska som rörs när huvudet rörs och ibland kan – av någon anledning – kristaller komma dit och störa flödet i någon av de tre gångarna (”längd, bredd och höjd”). När allt fungerar som det ska, känner vi av huvudets rörelse. Mellan snäckan i mellanörat och båggångarna i innerörat finns hinnsäckar i förgården. De innehåller otoliter (kristaller) och en geleartad vätska och genom rörelse här registrerar hjärnan vilken position huvudet har. Genom dessa två funktioner kan vi hålla balansen. Nu hade jag troligen fått kristaller som störde och gav kraftig svindel. Den är inte rolig att ha, kan jag berätta.

Jag fick instruktioner om hur jag med en övning kunde försöka återställa balanssinnet. Övningen var enkel i sig, oftast assisterad av en fysioterapeut på alla videor jag såg. Som i en kalldusch blev jag plötsligt medveten om att en läkare diagnostiserar och ordinerar, inte botar.