Kuni vandringsled före regnet
- Mariannes Maskor
- 15 juni 2021
- 5 min läsning
15 juni 2021
Jag har velat fotografera den naturliga rastplatsen, som jag besökte i fjol den 26 maj längs Kuni vandringsled, halvvägs till Märkenkall. Myggen oroade mig lite, eftersom de ofta sticker mig, detta är i skogen och regnet är snart på kommande. Skulle jag hitta kläder som skyddade tillräckligt, så att jag slapp spreja mig full med myggmedel?
I fjol hade jag en idé om att ta bilen längs en liten väg för att komma närmare och orka gå biten till rast-/grillplatsen vid Märkenkall, men då var vägen plomberad med ett jordlass. Nu var vägen farbar med bil ända fram till ändan på ”stickspåret”, 1,5 km från grillplatsen vid Bastuholmsvägen. Härifrån är det inte så långt dit jag vill komma.
Jag har hittat en försvarbar myggutrustning bestående av benkläder, jacka med huva, stövlar, mössa och lite myggmedel i fickan.
Jag stiger ur bilen och funderar var stigen kommer ut i vändkorsningen. Jag hittar den snart. Det ser så fridfullt ut att börja vandringen mot trafiken. Det syns ingen röd märkning, men stigen är väl upptrampad, så det är inte nödvändigt heller.
Invid stigen finns en stor sten mitt i en uppförsbacke. Stenblocket är sprucket i delar. I den stora lodräta springan växer lyckoblad, jag menar harsyra. De liknar tre gröna hjärtan som är fästade i skaftet vid spetsarna.
Myggen är inte lika besvärliga som jag befarade, men det är bara så länge jag rör på mig. Så fort jag stannar upp flockas de kring ansiktet och händerna. Jag får, lite lagom sakta, gå runt, medan jag funderar vad jag vill fotografera och upptäcker på samma gång andra motiv, som jag också vill ”föreviga”. Spår efter vinterns stormar syns fortfarande. Det är stubbar, delar av trädstammar och hela träd. Träd som ligger i omgivningen, men inte hindrar vandrandet längs leden har låtits ligga kvar.
Mitt rastställe ligger mitt i en rummelbacke med berg och stenbumlingar. Det finns skrevor där det växer mossor och ris, i någon lite djupare har det kunnat växa träd. En sådan mellanstor tall har inte kunnat ha rötter åt alla håll, så då stormen från norr kom i början av året, har det blivit för slitsamt att hållas upprätt och trädet har blåst omkull.
En bit ifrån står det två tallar tätt, gnidande mot varandra, som om de dansade en tryckare, eller en tango utan armar, eller grenar då.
Åt ett annat håll sluttar omgivningen på nytt neråt. Där har det bildats en större skreva, en stor ”balja” där det växer mossa, grönt blåbärsris och ljung. En liten gran har också börjat växa där. Något annat år, för länge sedan, har det blåst omkull en annan tall, som ligger där med trädkronan lik en hög med renhorn.
Det ligger en hög tallkottar på stigen. De ser lite ”tuperade” ut, så jag tittar närmare på dem. Någonstans i bakhuvudet påminner sig en text från någon biologibok, att korsnäbben gör snitt med sin näbb mitt igenom kottefjället. Jag har sett dylika grankottar. Kan det här vara korsnäbbarnas framfart? Det som talar emot är det som talar för hackspetten, nämligen att fjällen är uppbända och det att kottarna ligger i en hög på stigen. Hackspetten brukar kila fast sina kottar i en liten klyka, spricka eller annan lämplig ”hållare”. Då den är klar släpps den ner, nästa kotte hämtas, kilas fast, avverkas och släpps ner.
Under mina tonår fanns det en el- eller telefonstolpe nära vår postlåda som hade en idealisk hålighet högst upp. Ibland satt den större hackspetten där och hackade då jag gick till skolan. (Senare då jag var på väg hem flög det en spillkråka framför bilen en stund. Äter den frön ur kottar?)
Getporsen blommar där de växer lite utspridda. Växten doftar starkt och användes förr i tiden för att förhindra att mal kom in i klädskåpen. Om det fungerade har jag inte hört. Däremot har jag växtfärgat i getpors och det blev en vacker gulbrun färg med en aning mot orange. Nyansen beror bland annat på hur garnet betats, det vill säga behandlats med kemikalier inför själva färgningen.
Jag minns att jag i fjol såg en skojig naturlig blomlåda invid en stor sten inte så långt bort, så jag gick vidare längs stigen. Uppför, uppför, uppför. Och – ja, där var stenen och i blomlådans mossa växte det några små rönnar.
På andra sidan av berghällen ledde stigen brant nerför – eller uppför om man kom ”rätt väg” längs vandringsleden. Vid sidan av berget stod en tall vars nedersta kvist såg speciell ut. Från det håll som jag betraktade den såg den ut som en trekant där toppen pekade uppåt och den var klädd med glitterfritt lavapynt.
Högst upp på berget fanns en låg träbänk. Jag vänder tillbaka mot bilen. Då ser jag en asp en bit in i skogen, vars stam är nästan svart-vit och när jag närmar mig ”mitt ställe” passerar jag tyst en sovande Morran från Mumindalen.
Intill Morran växer det en tall, som inte har haft det så lätt i livet som växt. En grov rot omsluter en intilliggande sten och stammen växer neråt, en gren(?) växer vidare som rot innan tallen försiktigt växer uppåt igen.
Så är jag tillbaka vid favoritstället och provsitter bänken för dem som har långa ben, flyttar mig till stället med ryggstöd, njuter ett kort ögonblick innan myggen jagar upp mig för att fortsätta hemåt. Från sittstället kunde jag se en mossbelupen sten. Mitt i fönsterlaven, högst upp växte det en ormbunke, som om det varit blommor i en vas på bordet.
Lite odonris växer bland blåbärsriset. Och ett snubbelträd har vuxit över stigen, fast tallen var nog död då när stigen kom till. När jag vänder mig om ser jag en liten sälg-buske. Den har rätt små blad för att vara en sälg, tycker jag. En riktigt skäggig gran står nästan mitt på stigen. Den ser ut som om den hade fluffiga rasta-flätor.
Sedan ska jag försöka mig på en selfie med lyckoklövern. Ähh! Int´ vet jag. Jag reser mig samtidigt som jag ser på skärmen. Oj, så mörk jag blev, men det var ju rätt trevligt att se konturerna av träden runt huvudet. (Väl hemma ser jag att två myggor också kom med på bild.)
Nu är det dags att köra hem. Jag stannar och stiger ur för att flytta på en granslana som ligger lite farligt över vägen. Jag är rädd att den ska fastna i underredet på bilen och slita loss eller förstöra något. Nå, in i bilen igen, nu far jag hem. Efter en stund lyser rödblärorna så grannrosa på dikeskanten. Jag stannar, stiger ur, fotograferar, sätter mig i bilen. Nu far jag hem. Nå, int´ heller! Efter en bit till kör jag förbi två stora ljusa tuvor på vägkanten. Det blir nog att stanna ännu en gång. Oj, det var alldeles tätt med små ljusgröna ormbunksblad. Dem har jag inte pejl på vilken sort det är, inte heller den stora som växer ett par meter längre ner i diket.
Regnet kommer. Jag skulle vilja ta till vara allt regnvatten för att vattna i växthuset och odlingslådorna, men en tunna visade sig vara för svag av ålder och höll inte för trycket utan gick sönder här om dagen.
Commentaires