Kvällshimmel och upptäckter på en naturpromenad
- Mariannes Maskor
- 23 maj 2021
- 3 min läsning
23 maj 2021
Två kvällar i rad var det riktigt grannrosa himmel. Den andra kvällen var fascinationen lika stor och himlen blev förevigad igen en gång. Då fann jag illustrationen till uttrycket ”sväva på rosa moln”. Färger är för en konstnär, som vatten för en simmare, mjöl för en bagare eller ord för en talare. Det för en framåt, är något nödvändigt och något inspirerande.
Under och framför mitt växthus finns betongplattor. Nu är det åtta år sedan jag köpte det och fick det monterat. Jag har försökt hålla efter ogräset, men det rotar sig allt mer. Hm! En liten tröst är att det är normalt och naturligt. Konstigt vore det om det inte växte något alls mellan plattorna. Och ibland fyndar jag även bland det som jag helst ville rata bort. En maskros med stark växtkraft. Jag hittade en som varit rejält klämd i knoppen.
Så kom det en dag med bra väder för trädgårdsarbete, men lusten hade behövt en boost för att jag skulle ha kommit i gång. Tröskeln att få startat var för hög. Det var lite motigt och krokigt arbete som väntade med flera beslut. Det var – för en gångs skull – lättare att ta en promenad. Jag kom äntligen på ett rofyllt ställe, där stressnivån troligen skulle vara låg och där det ändå skulle gå hyfsat bra att promenera. En gammal streckning av riksväg 8 går genom skogen mellan två byar, den som jag så ofta cyklade längs under somrarna som skolelev.
Det var en varmare dag och ett ställe med mera lä, fågelsång, kvitter och humlesurr. Vid dikesrenen lyste blåbärsblommorna rosa. Bäddar bra för en rik blåbärsskörd till hösten. En liten bit längre fram kände jag plötsligt en doft, som påminde om dagliljornas doft i juli. Vad kunde det vara som blommar här och nu och som doftar så kraftigt? Det enda jag kunde tänka mig att det var visade sig vara en videbuske med ovala kissar i full blom. Mmm! Det är första gången som jag har märkt att videblommor skulle dofta. Där satt även en fjäril, vinbärsfux, men bilden blev oskarp.
Stenmurkla
Några hundra meter vidare drogs min blick till dikesrenen igen, stenmurkla, först en, sedan en till och sammanlagt tre med ett jämnt avstånd ifrån varandra. Då jag var i lågstadieåldern hittade jag på gården några svampar som jag artbestämde till murkla. (Senare har jag ändrat mig till att tro att det var biskopsmössor som växte på jordkällarens gräskulle.) De här exemplaren fick stå i fred. Murklor växer upp på våren till skillnad från de flesta svanpar, som kommer upp på hösten.
Promenaden fortsätter med skog på båda sidor om den gamla vägen. Det lyser något blekt blå-vitt i mossan. Näää! Här?! Ett corona-munskydd – flera kilometer från en landsväg och bebyggelse. Detta var ju mera av en skogsbilväg idag. Är det skogsarbetare som haft träff i skogen eller förirrade vandringsledsvandrare som slängt det ifrån sig mitt i ingenstans? Eller så har det bara fallit ur någons ficka då de plockat ut något annat. Ledsamt att det blivit kvar i naturen.
På tillbakavägen kommer en caterpillar krypande. Det är förmodligen en gräsulv. Den kan man få kliande och besvärliga eksem av om man rör vid den och håren går av. Detta exemplar får vissla vidare på sitt spår.
Gräsulvens larv
Livsnjutaren Molle
Tillbaka hemma igen hittar jag en katt sittandes på ett biltak och njuter av solen, eller vad han nu kan sitta och tänka på eller planera.
Comments