Låt alla blommor blomma
- Mariannes Maskor
- 5 juli 2021
- 3 min läsning
5 juli 2021
Då huset var nybyggt och trädgården anlagd (lite ditåt) växte det inga maskrosor på gården. Hos alla andra i klassen fanns det maskrosor utom hos mig. ”Det är orättvist!”, tänkte jag då som småsur nioåring. Men hos mig växte trampört. Den hade ingen annan och ingen annan visste hur den såg ut heller. ”Oh-hå, jaa-ha, vad betyder det då?” Det var inte bara jag som var ny i klassen, mina gårdsväxter var det också.
Min mamma tyckte om gula blommor. Hon hade tyckt om min ”gula rabatt” med narcisser och dagliljor. Hon hade inget emot ”smörblommor”, maskrosor, ranunkler eller fibblor. På våren är åkern ställvis gul av tussilago. Lite senare är vägrenarna gula av maskros och efter det är det gräsmattan som är gul. Sedan blir den gul av fibblor.
Längs infarten växer gulblommiga gråfibblor. Senare kommer höstfibblor och flockfibblor. Och så är det revranunkel som sannerligen gör skäl för sitt namn. Den liknar solöga, som också blommar här och där på gården och i dess omgivning.
Jag tycker om blommor därför att de är en del av naturen och den fascinerar mig. Om samma art blommar rikligt på ett ställe blir det ett blickfång, det blev de här aklejorna.
Lyckas jag få en skarp närbild, fascinerar även den. Bergsklinten är en stor blåklint med stor blomma och större blad än den vanliga blåklinten. Den växer upp på våren med en vacker och lite luden bladrosett. Efter, eller i slutet av blomningen, tenderar den ofta att få någon sorts bladmögel, vilket gör den mindre fin.
Prästkragen är en av de första blommor man lär sig rita som barn, en rund cirkel med långa eller korta kronblad runt. Prästkragen kan ”förutsäga” om den man är förtjust i älskar en eller inte. Genom att dra lös ett kronblad i taget och räkna ”älskar”, ”älskar inte”, ”älskar”... Betraktar man den en stund, ser man hur ojämn den är, inte alls skrupelfri, men ändå helt perfekt. Olika långa kronblad som sitter olika tätt, medan själva blomknappen, är uppbyggd i ett mönster av inte helt runda cirklar, som går in i varandra.
I maj blommade äppelträden så otroligt rikligt. Vackert. Här är en hel gren alldeles full av blom. Det finns chans till en riklig äppelskörd.
Till sist min nykomling. En helt oinbjuden blomma, liksom alla ogräsen i odlingarna, men idag välkommen. Då barnen var små och jag valde växter till rabatterna, valde jag bort de som jag visste var giftiga: riddarsporre, stormhatt och fingerborgsblomma – även om jag tyckte om dem. Jag tänkte att ”om jag inte odlar dem, så kan barnen inte frestas plocka eller äta dem”. Med tiden smugglade jag ändå in en liten tuva doftande liljekonvaljer. Så idag, när snart alla fyra barn har lämnat tonåren, kan det nog få komma en unik blomma till i rabatterna. Se bara på ”hottarna”, ingen är den andra lik med sina prickar inuti. Och liknar inte den outslagna knoppen munnen på en fisk, en som nyss har stängts efter att den precis har svalt någonting.
Precis som alla dessa unika, icke-perfekta eller defekta blommor borde vi kunna se på oss själva och på andra. Vem har inte som barn pekat finger mot någon som sett avvikande ut eller kommenterat något som verkat lustigt: utstående öron, sneda tänder, synliga födelsemärken, rött hår, någon som går eller rör sig konstigt, har talfel, stammar eller har en annan etnisk bakgrund. Man kanske inte skulle leka med någon för att de kom från ”fel” familj, samhällsklass, hade ”fel” religiös eller politisk bakgrund.
Ibland skulle jag vilja säga högt: ”Kan inte vi, som till åldern är vuxna, lägga dylikt ifrån oss och i stället lära våra barn att man bara inte gör /säger vissa saker, därför att det är bara så här i livet att vi har variationer och det är acceptabelt". Vuxenmobbning är ett symtom på att någon anser sig vara för mer än någon annan. De har inte förstått mångfaldens betydelse.
Comments