Mirri har tagit farväl efter mer än 16 år
- Mariannes Maskor
- 20 dec. 2020
- 3 min läsning
20 december 2020
Livet är en gåva, som vi ger till varandra om och om igen. Då Mirri var liten unge och nyligen kommit till oss, fick hon sova ute om nätterna i juni. Varje morgon öppnade jag ytterdörren och kallade på henne. ”Lizzi-Mirriii!” Det rasslade i stegen till uthusloftet och under den stora dörren dök hon upp, ivrigt kom hon springande för att komma in på mat och för socialiserande.
Mirri hann få några kullar innan sterilisering. För att barnen skulle förstå, då 2005, räknade vi ut på ett ungefär hur många katter vi skulle få om vi inget gjorde. Alla förstod att det inte skulle gå. På dagen då hon skulle fylla ett fick hon en kull på fyra ungar. Från den kullen sparade vi en, Bellis, de andra tre fick nya hem.
Mirri var inte så förtjust i att umgås snällt med varken Bellis, eller senare Mollgan. Det kunde bli lite klätterlekar eller annat partaj, för att markera att ”gammal är äldst” och hon var den som först åt vid matkoppen.
Mirri fick finna sig i barnens lek. Hon fick en luciakrona och blev en riktig Lussekatt. Hon inspirerade barnen i deras lekar ute och fick vara modell till en snökatt.
Hon var också fotomodell för oss här hemma. Hon hade ett mycket speciellt utseende, då det såg ut som om hon bar mask. Mörk ovanför ögonen, svart eyeliner och göd/gul under ögonen. Vinterpälsen var tjock och fin när hon var i sina glansdagar. Denna vinter hade hon inget underhudsfett trots att jag avmaskade henne regelbundet, men hon hade bra matlust.
Mirri var en mycket bra sorkfångare och hon visade gärna upp sina byten. Hon unnade Bellis och Molle att få ta del av dem också. Under hennes sexton år dök det upp på trappan åkersorkar, vattensorkar, skogsmöss, näbbmöss, husmöss, dvärgmöss, fladdermöss, råttor, vesslor, ödlor, (små)fåglar och en andunge. Hennes dagsrekord var fyra sorkar/möss. Jag gjorde trädgårdsarbete då jag räknade in dem. Hon åt upp dem vartefter. Vips hade hon en till som dinglade i gapet.
Hon tyckte om att visa upp sina fångster. Hon kunde jama till på trappan på ett speciellt sätt. Om jag inte genast märkte hennes byte skulle hon genast ut igen. Det var som om hon sa: ”Du glömde se efter bakom dörren!” Hade hon fångat ”lovligt” byte klappade jag om henne och pratade berömmande med henne. Hade hon en fågel, sa jag att dem kan hon låta bli.
Men det hände sig två gånger att jag gav henne lov att ta en specifik fågel. Det var en vinter då vi hade så många större hackspettar som hackade märken i gårdens ekar. Jag var lite ängslig att de skulle börja trumma på husväggen också, så jag sa skämtsamt: ”Mirri jag ger dig lov att fånga en hackspett.” Ett par dagar senare låg det en död sådan på trappan. Jag höll på att få hicka. Det samma hände då vi kittat om fönstren och talgoxarna hade hittat det och bara trummade på runt fönstren. Följande dag låg det en talgoxe på trappan. Man ska vara försiktig med vad man önskar.
Mirri hade en favoritsovställning. Ingen annan katt vi har haft, under barndomen eller senare, har sovit likadant.
Jag sörjde hela hösten, då jag förstod att det här skulle vara sista vintern, om hon ens skulle nå så långt, men hösten var mild och vintern sen. Hon var en riktig famnkatt som spann och fick endorfiner att sprida sig i mitt sinne. Jag har alltid älskat ljudet av en spinnande katt, särskilt då jag får hålla om den.
Jag såg ett program om katter, där man sa att även hos katter utsöndras oxytosin då man klappar om dem och att även en katt har behov av det. Plötsligt såg jag Mirris begäran att vilja upp i famnen med nya ögon. Hon hade lika stort behov av att bli ompysslad eller få mänsklig värme. Ibland strök jag kinden, hakan eller läpparna mot hennes päls och jag märkte att hon ofta gensvarade genom att sträcka lite på halsen så att jag mötte hennes huvud. Det var som om vi sa till varandra: ”Jag älskar dig.” ”Ja, och jag dig med.”
Comments