Naturpromenad
- Mariannes Maskor
- 26 apr. 2020
- 5 min läsning
26 april 2020
För att försöka förbättra min kondition har jag börjat ta en promenad då och då. Här en rapport från gårdagens utflykt.
Dottern och jag tar på oss stövlar och ytterkläder och går ut i snålblåst, men solsken. Vi går ner till vår lilla bäck. Här ser vi att det strömmar friskt. Det är något som rör sig högre upp, som om det var en fiskstjärt som simmade. Det visade sig vara en plastsäck som fastnat i en björkristopp, som låg nerdoppad i vattnet. På hemvägen plockade vi den med oss för att lägga i soptunnan. (Vi hittade också en tom asiatisk cigarettask, en liten tom plastflaska för motorolja och mera tunn plast.)
Vi fortsatte på andra sidan bäcken mot en stor lodrät sten. Den närmaste tegen var fjolårets stubbåker. Titta! Oj, vad många videkissor på varje kvist, hela buskaget vid en sten i diket är fullt.
Vi byter teg till en som legat i träda en tid. Berget syns på två ställen mitt i åkern. Plötsligt ser vi en liten bukett tussilago, så grann och gul lyser den mot de gråa fjolårsväxterna och lerjorden.
Vi når fram till stenen. Tätt invid växer det fina aspar. Den närmaste hade rotat sig för nära och blivit platt mot stenen. Bakom bildar några stenar och marken mot stenblocket en liten grotta. Kunde vara logi för någon i storlek med hare eller räv.
”Hur långt är det kvar till vägen, som jag minns att gick där borta?” undrar jag. Det är inte lönt att fråga dottern om hon tror att jag orkar gå dit, för det vet jag inte ens själv, men nyfikenheten drar och jag bestämmer mig för att orka (jag måste ju orka tillbaka hem igen också).
Vi stiger in på en stor åker som inte odlats på många år. Det har börjat växa vide och björkar här och där. Det här måste ju vara som enda stor älghage på sommaren. Jepp. Vi passerar några tydliga spår efter älg.
Vi svänger runt en udde och där skymtar vi den lilla skogs-åkervägen. Den är delvis istäckt ser vi då vi kommer fram. Jag har andan uppe och säger: ”Ja, här skulle vi få vänta länge på en buss.” Det är så trött jag känner mig, men det är bara att vila en stund.
Under tiden ser jag mig om ifall jag skulle se något intressant. Mmm... kanske det där är en död enrisbuske. Den ser stor ut. Jag går närmare och ser på den. Det var inte en avsågad gran, som jag tänkte var alternativet. Kanske man skulle kunna få knäckt den och få med sig en bit doftvirke? Jag viker ner den mot dikesrenen, ställer mig på den, gungar upp och ner en stund. Då minns jag! Ene är segt virke. Mmm, säg inte annat då en död buske tål att gunga i med en hundra kilos tant. ”Stubben” får vara kvar.
Vi vänder hemåt, men det är roligare att ta en lite annan väg än exakt samma som man kom. Vi kommer fram till den innersta viken av åkern invid skogsudden vi rundat. ”Ska vi gena här?” undrar jag. Framför oss ligger ett brett vattenfyllt dike där det knollrar av en massa mygglarver. Vi måste bara hitta ett lite smalare ställe med något träd på bägge sidor, så att jag har något att ta i.
En bit in i skogen ser jag en mycket intressant björk. Den har blivit skadad någon gång i sin ungdom. Grannen björk-stubb var avkapad i samma höjd. I hacket mitt i björken stack jag in fingret. Den torra mitten var lite murken. Den gav efter som en liten dörr in i dess historia. Under hacket var virket dött till en tredjedel av stammens bredd en halv meter neråt, men den hade friskt trä genast ovanför. En meter ovanför syntes det inte att björken varit skadad, bara att den var indelad i tre delar på längden.
Den här björken gav mig en tankeställare. Den var som en liknelse för mig på hur livet kan te sig. Med ett svårt trauma i livet kan man gå under likt björkgrannen, men livet kan också reparera sig. Med rätt omgivning och stöd kan man återhämta sig och livet kan te sig som om traumat inte fanns, bara då man ser bakåt.
Mera älgspår och skit i skogen. Kanske en räv. Plötsligt ser jag något som inte hör hemma i en finsk skog, men jag har sett växten förr. Den här busken hade växt där länge. En del var torr, men några utslagna knoppar med kommande blomklasar avslöjade sig på ett par ställen. Min första tanke var att det var en kornell, som spritt sig med fågelskit, men nu i skrivande stund blev jag osäker, kan det ha varit en druvfläder? Båda har jag sett växa i skog eller på gammalt hygge. Kvistarna var nämligen inte särskilt röda, som den jag hade i tankarna. Jag måste således dit en gång till senare i vår för att inspektera bladen då de har slagit ut.
En bit längre fram hittar vi en liten myrstack. Mitt ur den växer ett par unga björkar. Det ser skojigt ut. Innan vi kommer fram till åkerkanten hittar jag ännu ett intressant träd. Dess topp har en gång gett upp på den lilla tallen och en gren har tagit toppens roll. Men även den har fått problem. Då den har blivit lodrät, delar den sig i två och topparna snurrar runt varandra, innan den till sist har slutat växa och dött. Den blev inte mer än halvannan meter hög.
Då jag ska ta mig över diket till tegen greppar jag en ruska bakom mig för att den ska bromsa upp farten, men min livlina går av och jag snubblar till. Diket är inte så brett och utan vatten, så det är mest förskräckelsen som gör att jag famlar mer än nödvändigt.
Precis då vi har tagit oss över bron vid bäcken ser vi resterna av ett rovfågelnerslag, eller om det kan vara en räv, för en bit ifrån ligger en gråvit skitkorv. Där ligger en massa dun kvar, lite gråbrunbrokiga, medan den enda penna jag ser, en liten sådan, är gråsvart med en fläck skimrande grönt. Var det månne en skatas? Men en skata är ju inte gråbrun-spräcklig annars. Då jag sovit på saken kommer jag att tänka på en gräsandshona. Vi såg ett par strax innan som flög upp från en vattenfylld grop.
Före och efter fortsatte älgspåren. (På 1970- och 80-talen kunde man under ljusa försommarkvällar se älgar med sina kalvar beta på de åkrar/ängar som jag gått på idag. Älgarna har under flera tiotals år haft sitt stråk nära vårt hus. De kommer längs dessa gamla gräsbevuxna åkrar, följer skogsranden, går över åkrarna till närmaste skogsdunge, över Larvvägen och in i nästa storskog till stigarna där. Det har varit flera älg- och viltkrockar här under åren, höstar och vintrar. Ja, en försommar också. Då vaknade vi klockan fyra en morgon av tjutande bildäck och en smäll. Med öppen vädringslucka i sovrummet hördes det bra.)
Halvvägs hem tar jag några vybilder. Vi har gått en bra bit bakom skogsudden mitt i bild. Den s.k. Harjavalta ledningen syns också. Nästan hemma passerar vi ett häftigt landskap. Om jag skulle säga att det är en flygbild över Island skulle man nästan tro mig, men det är nog ”rapalandet” som blev plogat i höstas och smältvattnet som har fårat ytan.
Hemma väntar Molle. Han gör sig till. Han vet om att vi tycker att han är oemotståndlig för oss. ”Ni har varit borta länge!”, tycks han säga.
Comments