Naturpromenad 2 – Då naturen talar
- Mariannes Maskor
- 22 maj 2020
- 5 min läsning
22 maj 2020
Jag gör en första ensam-promenad på två timmar inklusive paus. Den börjar halvvägs som den förra (26.4). Det är roligt att inte ha hunnit upptäcka allt i näromgivningen på nästan ett halvt sekel.
Jag går över en bäcksbro och styr mot ett ”kryss” i åkerlandet. Det torde vara gränsen mellan Vörå (f.d. Maxmo) och Vasa (f.d. Lillkyro). Det är ingen höjdare att se. Fast, jo. Den ena åkern på Vasa sidan är odlad, medan den andra inte är det. Där har man i stället kippat av jordhögar, som fått växa igen sig.
Jag får en flash av att det kunde vara en illustration på hur livet kan ändras efter att man har fått en sjukdomsdiagnos. Det var tänkt att man skulle arbeta till pensionsdagar, men så kom ett avbrott redan halvvägs. Det blev inte mer lön från åkern, den lades i träda. Det kippades av lite extra material dit, som att man fick en funktionsnedsättning.
Jag får känslan av att det inte är så viktigt att det syns att det går en kommun-/stadsgräns genom en skog (där inga diken kan ge en vink om var gränsen går). Råstenen är gammal. Jag har sett några till i området och en har tagits bort då åkern har dikats om.
All vide och många björkar vittnar om att här strövar älgarna regelbundet. De står på betryggat avstånd från vägens trafik och får likt Ferdinand ”lukta på blommorna”, d.v.s. äta sitt sly helt i fred.
Bara några steg in i skogen börjar älgstigarna. De är svåra att få tydliga på bild, så det blir ingen bild på dem, men det syns ofta spillnings-spår. Något orange fångar min blick. Hemma googlar jag fram att det är en svamp som förekommer där älg och hjort har urinerat. Denna kallas Orange lägeskål och är en sorts skålsvamp.
Ett stenkast inåt skogen från råstenen ser jag ett avslutat myrsamhälle. Kan en myrstack bli för stor? Eller blev det för skuggigt? Tog maten slut?
Jag hade inget att mäta med, men diametralt var den helt säker mer än två meter. Inga myror syntes mer streta på där. Nå ja, mänskan har också byggt samhällen och städer som övergetts och grävts fram av arkeologer.
Jag kommer till en liten ås, som jag tolkar kan vara ett resultat av att man dikat ut. Kanske att man någon gång för länge sedan har försökt torrlägga området. Nere vid bottnen ligger en insjunken ölburk. Man kunde ju tro att älgarna dricker öl då ingen ser på, men man vet ju bättre.
På andra sidan diket lever myrsamhället gott. Däremot växer det inte så mycket på marken just här. Granarna växer så tätt att solljusets strålar knappt når ner. Det syns bara fjolårslöv.
En bit bort står en björk som fått en skada vid roten. Röta? Någon har dragit fördel av det. Hästmyror?
Ytterligare några steg vidare ser jag två granar som ger mig en flash. De kunde vara en bild på hur ett osunt förälder-barn-förhållande kunde se ut. Föräldern knyter barnet till sig med uttrycket att det inte klarar sig på egen hand. Barnet kanske tycker att det är bekvämt att bo hemma och förstår inte att flytta hemifrån. En titt på stammarna och man förstår att den ena kommer förr eller senare att ge upp.
En kullvält gran är full med skägglav på sina torra kvistar. Det är som om de ropade: ”Grått är vackert!”
Samma gran är orsak till att en björk har vält. Det ser jag på stammen. Jag får en ny flash. Då en människa mår dåligt kan hennes liv rasa samman, falla till marken som dessa träd föll i en storm. Det tragiska är att de närstående också utsätts för prövning. Den utsatta kan i sitt fall dra med sig en närstående om det vill sig illa. Därför är det så viktigt att vi skulle prata och uttrycka våra tankar och känslor (oro m.m.), ta reda på "Vilken hjälp finns det att få?" o.s.v.
Det är bara att ta ett par steg så får jag igen plocka fram telefonkameran. Det finns så mycket att se. Där står den, totempålen, som ett monument efter ett stort träd.
Samtidigt ger den mig också en annan flash. Då en människa dött och kanske gått till historien som lite mer betydande än medelsvensson finns det saker man citerar av denna person. Man kanske skriver böcker om honom eller henne, tar del av forskning som lämnats kvar till eftervärlden, kanske rent av omvärderar något för att denna har påstått något annat. Personen blir så att säga intressant och matnyttig ännu långt efter sin död. Trädet gör nytta för skogens djur, fåglar, insekter, mikrober och allt vem vet vad.
En skalad grankotte skvallrar om att det finns liv intill det döda. Här, intill berghällen med mossa, på den omkullfallna granen dukades ett bord.
Den täta granskogen fortsätter, men övergår till att vara sumpig. Mina tankar går till det djupa diket, hundra meter bort. Marken ser ut som om det kunde ha varit en sumpig åker, eller kanske det bara inte växte träd där och i ett desperat försök att få något att växa där har man gjort små diken med tre till fem meters mellanrum. De var alla vattenfyllda och inget man ville ramla ner i.
Då jag gick in i skogen var min första tanke att jag skulle gå längs kommun-/stadsgränsen, men då det inte fanns något att gå längs i skogen lade jag den lodräta stenen (26.4) som mål. Hur nära skulle jag komma den? Nu då jag skriver erinrar jag mig att stenen ligger hörn i hörn med diket där kommun-/stadsgränsen kommer ur skogen och fortsätter ut över åkrarna. Och hur gick det? Ja, inte var jag långt ifrån. Lämpligt för en paus för termos och smörgås hittade jag en sten att kliva upp på.
Till vänster ur bild står den lodräta stenen Alarna bakom stenen står i gränsdiket
Vederkvickt fortsatte jag ner till bäcken och följde den en bit hemåt.
Det roliga med bäckar är att det finns ställen där det porlar. Nivåskillnaden i naturen ger ett snabbare fall och beroende på hur bottnen ser ut eller om det finns hinder mitt i så rinner vattnet till med ett porl. Här kommer ett kort avsnitt med lite sten i botten på fåran. Det klara och grunda vattnet gör att man kan se dem. Jag frestas att stiga ner och vada över, men låter bli. En annan gång...
Ännu några träd som ger mig en flash. Träden växer vid sidan av en av bäcksbroarna, mitt över trumman där vattnet rinner in. Jag förstår att det inte är lämpligt att den växer där, men kan inte låta bli att tolka den. Den har utsatts för prövningar, blivit kapad, skadad varit oönskad, men ständigt hittat ett sätt att få några kvistar att växa varje år.
Då jag fotograferat åkern med jordhögar stod jag alldeles intill en annan björk. Den hade älgarna tuktat lika mycket som den senare. Ibland är det mänskor som ställer till det i livet för oss, medan andra gånger är det bara en rad olyckliga omständigheter som håller tillbaka livet för oss.
En sådan tid kan vara medan barnen är små och man har ont om tid att hinna satsa på sig själv. En annan kan vara när de egna föräldrarna blir gamla och behöver ens omsorg. Man kämpar för att de ska få den omvårdnad de är värda, men resurserna tryter och man hamnar i kläm.
Väl hemma igen efter promenaden välkomnas jag av en av katterna (ser du Mirri?) och ser att harsyrorna blommar vid trappan. Jag går ett varv runt huset för att se på vårens färg: scilla, pärlhyacint, nunneört, vitsippa (både vit och rosa), ormöga, gullviva, vårkrage, påsklilja, vårlök, trädgårdsaurikel, backskärvfrö och någon sen krokus. De första dubbelnarcisserna och pingstliljorna ska snart slå ut. Bergenia är också på kommande. Oj, vad många det blev. Maskros och tussilago har jag inte planterat, men de blommar ändå.
Yorumlar