Promenad bland snövallar och hårtkörande slaskstänkande bilar

16 februari 2022

Det börjar bli dags att inleda min promenadsäsong. Jag hade tänkt vänta tills vägen var bar, men jag gjorde ändå ett första försök idag. Det var varken särskilt tryggt eller torrt. Hade det varit annorlunda om jag hade haft rollatorn som synligt hjälpmedel? Hade bilisterna förstått att väja lite bättre då?

Det var slask som stänkte ner kjolen vid flera omkörningar. Skyll på slask, ni kör för hårt! Vid möte och särskilt vid omkörning av fotgängare fick jag i bilskolan lära mig att man skulle beakta dem och sakta ner farten något. Eftersom fotgängaren går på samma sida av vägen som de mötande bilarna kör kan det bli lite trångt. Alla kan ju inte vara glömska och sitta i andra tankar, eller? Alla kan ju inte ha missat det här i körundervisningen, eller? Alla kan väl inte vara egoister och fartdårar, eller?

---

Jag passade på att ta kort innan nästa bil eller rad med bilar skulle komma

---

Nu har jag fått för mig att jag borde promenera oftare då jag har diagnosen diabetes typ 2. Eftersom det är så begränsat vad jag kan göra i motionsväg på grund av MS är det här något jag har tänkt försöka tvinga mig att lyckas med – i någon form, men ibland lyckas jag inte med promenad heller om jag får mycket stress i kroppen.

Att man ska måst köra bil någonstans bara för att kunna ta en trygg promenad där vägbanan inte lutar eller där det inte finns för många stressande element känns ”så dääär”. Jag saknar de raska promenaderna och cykelturerna, fast det har jag säkert skrivit om tidigare, jag har så dåligt minne. Det är så lagom lätt att kunna fokusera på och glädjas över det jag fortfarande kan, då allt, bokstavligen, numera medför en begränsning, ett besvär eller problem. Att bjuda till för att göra något för att förbättra sin hälsa (t.ex ett års axelstabiliserande gummibandsjumpa) och sedan ha en kropp som reagerar med värk, smärta och samarbetsproblem motiverar inte särskilt mycket till att fortsätta hålla på.