På hjortronmossen
- Mariannes Maskor
- 24 juli 2021
- 3 min läsning
24 juli 2021
Det är roligt att ge då man känner att man har något som man kan ge. Jag fick chansen att hjälpa en av mina söner att ge, genom att vara med och bidra till att plocka hjortronen han ville ge bort.
Min fysik har blivit allt mera fumlig, om man så säger och tydligare blir det i naturen där marken är ojämn. Det kan bli ett mentalt hinder, men inte denna dag. Med en stor stark karl skulle det nog reda ut sig ifall jag skulle rumpa upp mig totalt på myren, tänkte jag.
Det var så länge sedan jag plockade hjortron att jag nu ville ta chansen. Vi hade inte tänkt stanna så länge. Vi hann med två ställen. Den första mossen gav bara några enstaka bär. Den andra hade något fler bär, men inga mängder. Helt lagom för denna gång visade det sig. På backen hade man kalhuggit intill vägen. I den bortre ändan av myren låg en liten skogstjärn. (Hm? Jag som alltid sagt ett tjärn och inte en tjärn!)
Växtligheten är alltid något jag numera ser särskilt fram emot, då jag kommer till en ny miljö. En växt upptäckte jag först på foto (ha-ha-haa!).
Förutom de begärliga hjortronen såg jag ljusgröna tranbärskartar på de långa gängliga stjälkarna med små blad sittande parvis. De påminde mig om någon slags skör julgirland gjord i grönt och som låg utslängd sedan många år och där vitmossan nästan vuxit över den. Blåsvarta kråkbär satt på riskvistar – och visst var det som om det var ett kråköga som plirade på mig, då jag betraktade det. Getporsen luktade starkt. Lite starr med frukter fanns också i någon tuva. Den har jag inte artbestämt närmare. Rosling kände jag igen från litteraturen. Den har jag aldrig sett blomma, då jag troligen alltid varit lite för sent ute. Det gladde mig i alla fall att få se bladen och riset. Bladen har, liksom tranbärsriset, en grön ovansida och en silvrigare grönvit undersida. Doldisen var daggört. Den såg jag först på mina bilder, som jag tog.
Efter en halvtimmes trampande och gående i en tämligen torr sumpmark kände jag att ögonen tog stryk. Jag såg inte suddigt, men ändå var hjärnans tolkning av alla detaljer lite suddig. Att gå med nerböjt huvud tycks påverka mig på det sättet. Jag kände mig inte yr, men ändå var intrycket av omgivningen att allt svajade lite. Uttorkad kan jag inte ha varit eftersom jag tömt i mig en halvlitersflaska med vatten för en timme sedan och det var inte svettigt varmt utan en lagom bris och inga myggor!! Kanske en eller två, men inte fler.
Vi skulle plocka bara lite bär, så det här fick räcka, en dryg liter sammanlagt. Vi hittade ut till stigen på samma ställe som vi gick in, vilket jag måste kommentera med att det var bra gjort. De avkapade trissorna från några tallstubbar låg där intill, så jag visste det alldeles säkert.
Längs stigen upp till vägen stod en renfana med sina klargula knappar. Fjärilen satt fortfarande kvar, om det nu var samma individ, vitfläckig guldvinge.
Väl uppe på vägen började mina steg bli fumliga. Det bar fortfarande uppför. Stegen blev korta. Jag hälsade på i diket och betraktade ett par humlor som surrade i den rosalila fullt utslagna ljungen.
En liten bit kvar till bilen. Uppför, uppför, tungt, stegen vinglar av trötthet. Jag märkte tydligt hur orken tog slut då jag nådde grusvägen. Tänk, för 70 år sedan var detta traktens huvudväg som förband Österbottens alla små byar. Idag är det närmast en liten skogsväg. Jag höjer blicken och låter den svepa ut över det kalhuggna landskapet. En torrfura reser sig som en trådlös mast, längre bort står en likadan och ännu längre bort en tredje. Är det här det som avses med trådlöst (trädlöst) bredband i glesbygden?
Comentarios