Roliga miner, min historia och en hemlighet

17 april 2021

Nu ska du få höra!

Jag har en hemlis.

Men jag ska börja med att säga ”Hej och välkommen” till min verklighet.

På fjärde klass ifrågasatte min lärare att jag ifrågasatte en sak. Jag tog det hårt och utvecklade den nya identiteten ”Jag vet inte” och ”Jag ska vara tyst och inte fråga”.

Lärarauktoriteten var stor och den signalerade att ”Jag vet nog jag, hur det ska vara”.

Under mina senare tonår fick jag svårt att orka i skolan. Min ”inre hälsa” började vackla. I min gröna ungdom skadade jag min rygg och de fysiska hälsoproblemen började.

I mångt och mycket blev livet fullt av skrubbsår och omgivningen sa: ”Voj, voj stackars dig. Ska jag blås´”. Det här gjorde att jag började utgå ifrån att jag alltid var i underläge.

Nå, ska vi börja då, ville jag säga till livet, men det blev bara mer ”o-liv”. Jag förorenades, övergavs, havererade, gick sönder. Ändå har jag kommit igen och igen och igen. Så där som maskrosbarn gör.

Halva jag tycktes domna bort och förändras. Det här blev svårt att acceptera. ”Säg int´ annat!” Jag tilldelades diagnosen MS. Ett drygt år efteråt fick jag ett stort skov som jag inte hämtade mig ifrån så bra. Det synliga, som att rullstolen är borta, har folk tolkat som att allt är bra, men det är så mycket kognitivt strul som har lämnat kvar – och det ser inte folk. De vet inte hur mycket en vardag kan ställa till det och få en att känna sig handikappad, då de har ett normalfungerande huvud. Kom int´ och säg annat.

Kroppen förändras med ålder och av sjukdom. Bland det pinsamma är att muskulaturen styvnar samtidigt som den förslappas. Pisseriet och dasset fungerar inte som det ska jämt. Där emellan borde jag säga till omgivningen: ”Ursäkta, det bara slapp ur mig”, då jag inte kan hålla allt för mig själv.

Då vill jag signalera endera ”Förstå mig rätt, det var oavsiktligt” eller så ”Det var inte jag”.

Jag fick nyligen diagnosen diabetes2. Då ville jag utbrista: ”Voj nej, inte igen en diagnos".

Informationen jag fick kändes dubbel och jag blev vimmelkantig. Vad äta eller inte äta. Vad får jag, kan jag, måste jag eller inte. Jag invaggades i ”ät som vanligt, MEN ... mer säger vi int´”. Hur sku du kunna veta? Jag är inte som alla andra. Hur sku jag veta vad det innebär att äta kolhydratfattigt, om jag inte får ingående handledning.

Skämt åsido. Med svåra motgångar måste man kunna skämta för att orka leva och överleva. Så här ser jag ut i vanliga fall UTAN två vindruvor i mun. Det var min hemlis.

Hej då!