Vattengymnastik och hemma-jumppa

18 maj 2021

Jag brukar säga att jag har slutat fler gånger än jag har börjat ett jumppa-program. Jag har gymnastikprogram för ryggen i några varianter, för axeln och armen, för konditionen som helhet, med vikter, med terapiboll, med gummiband, inne och ute, jumpa i stor grupp och i mindre grupp, i terapibassäng och med konditionssalens maskiner. Kanske jag har inspirerats en del av att ha mina egna tillbehör, men inte har det blivit lättare att få något gjort för det. Det är därför folk går på kurs, men de kostar oftast. Och gymkort.

Det jag saknar allra mest är raska promenader och att cykla. Utöver nyttomotionen på gården var det här det jag trivdes med att göra och som jag hade låg tröskel till. Snöskottning, gräsklippning och trädgårdsarbete.

---

Då man i nästan allt tvingas att starta i underläge blir det lite motigt till sist och särskilt om man blir utan eller får för lite uppbackning och uppmuntran – eller det önskade resultatet, effekten av arbetet uteblir. För mig räckte det att jag hoppat om jumppan en gång, så undrade jag om jag hade slutat.

Varit på vattenterapi

---

Uthålligheten och ihärdigheten då det gäller motion och rörelse har varit rätt usel för min del. Därför är det så stort nu, när jag på eget initiativ har kommit i gång med en liten promenad varje dag (utom fysioterapidagen) och gummibandsjumppan samtidigt som jag borstar tänderna morgon och kväll. Med käppjumpan mitt i dagen är det lite si och så, men ”nattjumpan” fungerar också. Den blev att heta ”nattjumppan” för att jag skulle göra några övningar innan jag steg upp på morgonen, men jag var rädd att jag skulle glömma bort att göra dem. Då kom jag på att om jag vaknar på natten, så kan jag göra dem då, så får jag kryssa av dem på morgonen.

Något som jag också började gilla, strax innan MS-begränsningarna började, var vandringsleder. Jag var med då Kuni vandringseld invigdes och gick den flera gånger, ensam, och plötsligt kändes det så ledsamt att inte ha sällskap och så ”tasmast alltihop”. Under de senaste åren har jag vandrat lite i närmiljön och en bit av Kuni vandringsled i Bastuholmen och det har varit så roligt att komma sig ut i naturen igen. Att märka att det går och att jag kan, men det blir inte som förr, bara annorlunda. Det fanns så mycket att upptäcka och som stimulerade mig. Det kan gå lite långsamt för andra som är med och då blir jag en tråkig bromskloss. För att uppväga det kan jag föreläsa om vilka växter, fåglar, djur och naturfenomen som kan iakttas under promenaden. Fast det är inte alltid som det intresserar folk det heller...

(tasmas = rinna ut i sanden, bli till ingenting, sluta av sig själv, "rumpa upp sig")