Välkommet och mindre välkommet
- Mariannes Maskor
- 3 sep. 2021
- 6 min läsning
3 september 2021
Under sommaren har jag träffat på diverse välkomna och mindre välkomna gäster här och där, inne som ute, men också annat än gäster i samma kategori. Amiralfjärilen förekom inte hos oss då jag växte upp, åtminstone var den inte så allmän som den är nu. Här hann jag fånga en på bild sökandes efter något gott i anisisopen.
Amiralfjäril på anisisop
I mitten av augusti rensade jag blåbär och med dem följde diverse småkryp med in i köket. Aprikostofsspinnare torde det vara. De lurviga larverna ska man helst inte vidröra med bara händer (lurviga larver i allmänhet), eftersom de kan vara försedda med ämnen som verkar irriterande på hud. Vill det sig illa kan man få en allergisk reaktion.
Aprikostofsspinnare, larv
Är det en aprikostofsspinnarlarv som blivit skallig? Den har samma gula punkter på ryggen, samma röda små prickar och samma nu delvis utstickande ”dammsugarmunstycken”.
Knappa två veckor senare hittade jag nya larver bland blåbären. De påminde om de förra. De gula fläckarna i nacken/på ryggen och de röda små prickarna var placerade på samma ställen och de ”skalliga” larverna hade några rester av de utstickande ”dammsugarmunstyckena” som de håriga hade. Frågan är om det är samma art, men jag skulle vara benägen att tro det. Ytterligare några dagar senare hittade jag en flygande gulbrun fjäril inne i rummet som angränsar till köket. En titt på nätet gav mig en vink om att det var en fullbildad fjäril. Ingalunda har en larv hunnit förpuppa sig i sopämbaret! Det kan jag inte tro, så den har väl flugit in.
Aprikostofsspinnare, fjäril. Den vita fläcken på vingen gjorde det lättare för mig att identifiera den.
Sommarens första tomater var bifftomater och här hittade jag en som var så jämnt och fint runduddad och lika blomlikt fin var den då jag skar den mitt itu.
Så kokade jag ägg en kväll i den lilla kastrullen med skafthandtag. Det rymdes exakt åtta ägg i den, sju tätt radade runt kanten och ett i mitten. Då jag stannade upp tyckte jag att det liknade en blomma.
Jag har flera paradisträd. Den minsta plantan satte jag i jorden 15 maj och den har vuxit bra och har redan nästa bladpar på gång.
Bilden ovan15.5.2021
Bilden ovan 30.7.2021 och bilden nedan 3.9.2021
Runt eken, som blev flyttad i maj (9.5.2021), växer det rikligt med mjölkört. Nu är de så höga att de högsta närmar sig två meter och fröställningarna smäller upp allra högst uppe, precis som fyrverkerier. Mot den klarblåa himlen tyckte jag mig se dem som en rad med nyårsraketer (eller som raketer till villaavslutning, som det var den helgen).
En morgon då jag öppnade kylskåpet dansade en harkrank där, oinbjuden. Fler oinbjudna småkryp som följt med in med blommor, äpplen eller bär är sniglar. Jag har inte plockat in sniglar, men likväl dyker de upp då jag har sorterat äpplen, sniglar utan skal och med skal, det vill säga snäckor. Bärfis kallas också stinkfly. Det har en tendens att lukta lite mindre angenämt kring dem. Det är deras försvar för att slippa bli uppätna av fåglar, precis som de håriga larverna.
Harlekin-nyckelpigans utseende kan variera. Är det här en sådan?
Gula nyckelpigor med svarta prickar har jag sett, men den här som kröp på datorn var svart med gula prickar och någon sådan har jag inte sett tidigare. Enligt uppgifter på nätet kan harlekin-nyckelpigans utseende variera. Jag kan inte med säkerhet säga att det är en sådan, men det skulle kunna vara det.
Jag har passat på att använda morötterna nu medan de hålls fräscha i odlingslådorna. Inne står de sig inte lika länge sedan de är upptagna. Denna lilla morot ser ut att ha haft det mycket kämpigt då den har försökt växa neråt. Den ser ut som om den blivit uppdragen och nerstucken igen och därmed blivit veckad.
Många vita fjärilar flyger i kulturlandskapet där det finns en del kålodlingar. Dessa fina flygande marodörer har larver som har käkat upp en del av mina kålrabbiblad. Den här kålfjärilen flög i växthuset tills jag fångade in den, fotograferade den och släppte den vidare. Hade den spanat in grönkålen?!
Ute i gräsmattan växer det upp – i år igen – röda flugsvampar. Jag hittade en som var så rund och fin och dess prickar gjorde nästan ett frostlikt intryck.
På gården finns flera krusbärsbuskar varav två har röda och stora bär. Sonen som plockade den ena hittade en naturlig avläggare. Vi planterade den på ett nytt ställe, provisoriskt intill en trädstam, så att det ska bli riktigt besvärligt att gräva upp den då vi försöker flytta den efter fem år eller då vi har hittat ett bättre ställe. Varför göra det enkelt för sig?
För en estet är det alltid uppiggande med blommor, så varför inte ta in en blombukett då och då. Denna fina höstbukett från en sommaräng fick jag förra veckan. Här om dagen gick jag tvärs över åkern, som varit i grönträda. Det doftade klöver och jag såg flera mörkrosa rödklöverblommor som frestande lockade mig att plocka en bukett till ännu en vas på köksbordet.
Till gården flyttades i tiden några små ekplantor och som nu vuxit till sig. Den ena eken har fått röta, svamp eller ticka, som jag tror har börjat på ett ställe där en lite grövre gren blivit avsågad. Jag har inte fått klart för mig hur stor risk det är att ha trädet/stammen kvar. Eken har två stammar och angreppet sitter ett par, tre meter upp. Fina gröna blad har grenarna fortfarande.
För ett par dagar sedan, då jag som vanligt satt vid köksbordet, såg jag i ögonvrån att det ”flax-flax” kom något stort och satte sig i granen utanför fönstret. Det blåste ordentligt, men jag kunde tydligt se en grå oval försöka hållas sittande på en gren, medan denna svajade fram och tillbaka. En hök, det var klart, men vilken? Arter som liknar varandra och där det främst är storleken som skiljer dem åt, tycker jag är knepiga. Är det nu en storskrakehona eller en småskrakehona? Är det en fiskmås eller gråtrut? Silltrut eller havstrut? Om avstånd och ovana gör en osäker. En duvhökshona är störst, större än en kråka. Det är mindre storleksskillnad mellan en duvhökshane och en sparvhöks hona, medan en sparvhökshane är minst, som en kaja. Så, vad var det som satt där ute i granen nu?
Tack vare att det idag är så lätt att hitta information på internet tydde sig latmasken till det. Hmm, en sparvhökshona har gul iris, medan en duvhöks hane har mer mot orange. Ja, inte vet jag, men jag tror att en sparvhökshona är mest sannolikt. Den var nog mellan en kråka och kaja i storlek. Jag glömde se efter hurudana benen var då den lyfte och gled iväg, vilket också hade kunnat ge en vink.
Och nu närmar vi oss ”skräckfilmernas miniatyrer”, spindlar. De har krupit på källarväggen bärandes äggkokongen med sig, en vargspindelhona, den andra är en obekant spindel som hade bråttom att åka ner och klättra upp på badrumskaklet. På den något oskarpa bilden ser man hur den ”matar ut” mera tråd från bakkroppen. En tredje spindeln hade nästan klotrund bakkropp och den hittade jag bland blåbären och den var på rymmen när jag sopade upp den på skyffeln. Den fjärde spindeln kom in med äpplen som jag plockat in. Den hade en mycket liten fram och mellankropp. Den gav mig intrycket av att vara en blek brungrön racerbil med supersmala hjul.
Då jag en gång i sommar skulle köra iväg med bilen hade en skarvsladd lämnats istöpslad bakom min bil. För att kunna backa ut måste jag dra ur stöpseln. För att kunna göra det, låter som dominoeffekt, skulle jag bli tvungen att söndra ett spindelnät. Plötsligt såg jag (den femte spindeln) korsspindeln från magsidan där den ”ruvade” i centrum av sitt fina nät. Jag pratade med den och beklagade att jag måste riva bygget för att kunna komma iväg med bilen.
Under sommaren har vi sågat ner ett par granar och den första fick ligga som ett ”stormfälle” någon vecka. Den låg med toppen ut på åken med klöverbädd. En titt på ”granlegan” visade att det hade fallit av otaliga grankottar. Så var det ju också ett kottår!
Och så var det då det där med saker som går fel. Saker faller ur händerna, uppmärksamheten brister, tankarna avslutas inte komplett från början till slut. Min pappa brukade citera någon han hört i Sveriges radio: ”Då man minst anar det, så går det som det går.” Äppelskräpbunken gled mig ur händerna och så låg allt på golvet. Jag citerar ofta mig själv som pessimist när saker faller ur händerna och allt vill jävlas: ”Om det kan falla, så nog faller det!”
En annan gång hade jag gjort en liten sats råsaft av svarta vinbär. Jag hade tänkt att saftmassan under natten skulle kunna få rinna av i saftkokaren, så slapp jag använda silduk. Allt var diskat, men jag glömde att jag hade lämnat bort klämman på urtappningsslangen och trätt ner den i ena kastrullhandtaget. Följaktligen, då saften nådde urtappningshålet i saftdelen rann det ut saft. Jag hade tömt ur hela kastrullen. Saft skvätte på fötterna. ”Vad är det som händer?!” ”Varför?” ”Vad ska jag göra?” Blixtsnabbt går tankarna, men olyckan har redan skett. En halv liter råsaft har redan gått förlorad. Saken underlättas inte av att det händer strax före läggdags.
”Kan e fall – så no´ falder he!”
”Tå e faar breivär”
Comments