Vän i vått och torrt – om bekräftelse och att få sina behov fyllda
- Mariannes Maskor
- 17 okt. 2021
- 4 min läsning
17 oktober 2021
I denna stund kan jag övertygat säga att jag är tillfreds, jag är så nöjd med dagen och gårdagen. Det är sällsynt att jag har känt en så här varm känsla över mänskor jag har mött och umgåtts med, att den känns så här varm och behaglig och så länge i mig. Ett sällsynt bra veckoslut som har fyllt mina behov av vänskap, utbyte, förtrolighet, förtroende och uppskattning. En stor portion av näring för varandet mera än görandet.
Jag är i ett skede av mitt liv då jag försöker jobba med att öka mina insikter av mitt egenvärde och utvecklas på området av att vila i varandet, mera än görandet.
Då en mänska utvecklas och bemöts av omvärlden och ensidigt känner sig få uppskattning endast efter att ha presterat något är det svårt att finna vila i varandet och man kan förblindas och komma att inte se att man har ett värde även om man inte skulle prestera något.
Mina vänner på en av Kårkullas arbetsenheter har fått mig att förstå att de har något som jag saknar. Min väninna, som jobbar där och som jag har känt i nio år brukar dela med sig av det hon har fått som vägkost. Hon vilar fullständigt i varandet och jag kan känna mig avundsjuk. Flera gånger har hon slagit huvudet på spiken. Jag har ställt in mig på att jag ska kunna ge henne något, medan det slutat med att det är hon som har gett mig mer och utan att det har kostat henne något.
I går var det Neuroförbundets (svenska) Temadag. De flesta som träffades hade diagnosen MS (Multipel Scleros). En del hade någon annan neurologisk sjukdom, en del var anhöriga eller assistenter. Personer från svenskfinland brukar delta. Denna gång kändes det lite extra roligt, därför att jag hade med mig ett par beställda fingervantar som jag skulle leverera. Jag passade också på att byta lite grupp att sitta med under mat- och kaffepauserna. Det är berikande att få höra andras berättelser, om hur de har hanterat ohälsan, vården, terapier, information, ansökningar och rehabilitering, ja, olika typer av erfarenheter. Jag upplevde att jag både fick ta emot något nytt och att även just jag fick vara någon annans referens. Trött, men mycket tillfreds kände jag mig på kvällen.
Om dessa våta strumpor och skor kunde tala, skulle de basunera ut hur lycklig personen som har haft dem på sig idag känner sig just nu. Känslan är förgänglig, men minnet förlänger den.
Jag hade känt mig lite ”oduktig” på förmiddagen. Inte kom jag mig ut på min stavgångspromenad till landsvägen idag heller. Den har jag hoppat om under flera veckor nu. Aja-baja, det var ”oduktigt” gjort. Det var soligt och vackert, men blåsigt väder. Jag hade löfte om promenadsällskap längs Kuni-leden, bara vi fick väder, kalendrar, ork, motivation och allt att ”tajma” samtidigt. Skulle det bli idag? Jaaa!
Innan vi lämnade bilen var det dags att bestämma sig för hurudana skor vi skulle gå med. Jag hade övervägt stövlar, för att det regnat rikligt den senaste veckan, men slutade med ”länkskor” på fötterna innan jag for hemifrån. Nej, det var inte så våta områden längs stigen, så långt jag kunde minnas. Då vi nådde det första våta partiet sa jag spontant: ”Ja, här var det nog lite vått.” Då vi kom till det andra sa jag: ”Ja, jag mindes nog fel, här var det riktigt vått.” Då våtmarken verkade fortsätta sa jag: ”Ja, det måste ha varit väldigt torrt då jag gick här förra och förr förra gången.” Jag plumsade i på varje ställe och fick båda skorna våta bland vitmossa, löv och blåbärsris hur jag än försökte gå på sidan om och göra omvägar. Min väninna beklagade att jag blev våt och jag svarade att ”Ja, jag fick ju få prova på det här då”. Fötterna hölls varma och jag hade inga skavsår. Allt väl.
Vi samtalade under hela promenaden till min favoritplats, den naturliga rastplatsen vid ”berghäll”. Korta pauser med lite dricka, andhämtning och beskådande av naturen gjordes också. Under en sådan träffade vi på ett par gäng som jag önskade ”Go´ tur! som man skulle säga i Norge”. Jag kunde ta till mig önskan som kom i retur och svarade ”Tack!”
På tillbakavägen föll min blick på en liten rar bladrosett bland rullstenarna på Bastuholmsberget. Plötsligt stannade jag upp och fascinerades av det jag såg. Den liknade en ”spetsrosett” eller en vacker applikation.
Under gårdagen pratade föreläsaren om tio positiva känslor som ger kraft i vardagen. En av dem är just förundran. Att stanna upp då vi ser något vackert kan ge oss en wow-känsla. Senare kan vi minnas känslan av förundran och njuta av minnet. Det ger kraft.
Jag har njutit av den här promenaden på flera sätt trots att jag har en grundsjukdom som begränsar mig på så många sätt och som många har svårt att veta/förstå/minnas hur den påverkar mig.
1. Jag uppskattade att jag skulle orka/klara av att gå, och det gjorde jag!
2. Jag hade sällskap och kände att jag fick både ge och ta emot vänskap, förtrolighet och förtroende.
3. Jag upptäckte att det var en riktig, sann och verklig vän jag hade, trots att hon hade sitt bagage i sin ryggsäck och att ”det var inte ett dugg bort från mig”. Jag kunde ge något och hon kunde ta emot det jag gav och det var inte för att vara artig eller för att ömka mig utan för att hon var en sann vän. Det är den bästa upplevelsen jag har haft någonsin. Just nu känner jag lycka. I morgon är en annan dag.
Comentarios