Växtfynd längs landsvägen
- Mariannes Maskor
- 15 juli 2020
- 4 min läsning
15 juli 2020
Det är mycket länge sedan som jag vågat gå längs landsvägen på egen hand. Det är svårt att förklara varför, men det har att göra med otrygghet.
Idag beslöt jag mig för att försöka lägga mitt fokus på upptäckter i stället för att stressas av trafiken och det lyckades till största delen.
Fem av alléns sju björkar är naturligt uppkomna. Pappa och jag kompletteringsplanterade en (eller skulle det ha varit två?) av dem för mer än trettio år sedan. Vid ett tillfälle då pappa trimmade gräs kapades en av och en ny planterades. Senare upptäckte vi att originalet sänt upp ett rotskott och eftersom vi med tiden glömde bort vilken som var originalet och velade huruvida en faktiskt skulle tas bort eller inte, så står de fortfarande som par och väntar.
Alldeles ute vid infarten har det länge vuxit stenbär. Jag har aldrig sett några bär, men de är intressanta med sina revor. Ovanför växer en fin grupp med prästkragar. Sonen som trimmade inför studentkalaset kom på att det kunde se fint och välkomnande ut att låta dem stå kvar. Det fanns en likadan på andra sidan av infarten.
I den torra dikesslänten uppåt skogsbacken växer det gullris. En bit ifrån får jag se en överraskning. Fyrkantig johannesört har jag sett endast en eller ett par gånger tidigare. Jag kommer ihåg då jag som tonåring identifierade den, hur fascinerande det var att konstatera att stjälken var helt fyrkantig. Så även nu. Genast jag såg den måste jag känna efter hur kantig den var.
Jag hinner bara gå några steg och stänga av kamerafunktionen på telefonen, då nästa växt ropar på mig från diket. Det är högsta punkten på vägen här och alltid lite torrare än annanstans. Skogskovallen växer i klungor och en är alldeles vinröd.
Vy söderut
Vy norrut
Femtio meter vidare kommer jag till stället där det vintertid syns älgspår i diket på båda sidor om vägen. Spåren visar att älg- och vilttrafiken alltid sker från söder till norr. Jag undrar när de återvänder. Eller de kanske bara passerar stället en gång i livet. På backen exakt här har det skett minst fyra älg- och hjortkrockar sedan 1977. De igenvuxna åkrarna har inte varit odlade på femtio år.
Då jag passerat kommungränsen (Korsholm-Vörå) dyker det upp drivor med stormåra. Åtminstone tror jag att det är den. Längs hela promenaden syns rödklöver blomma, men plötsligt lyser det en tuva intill asfalten där det blommar två vita rödklöverblommor.
Jag går en bit och upptäcker nysört. Jag har redan sett röllekan och väntar att jag ska se dem så nära intill varandra att jag ska få båda på samma bild för jämförelsens skull, men det lyckas inte. Jag plockar en nysört och går med den i handen en stund tills jag ger upp. Jag får arrangera en bild.
Det känns som att jag bara sätter av och på kameran hela tiden. Att det finns så mycket att ta kort av! Det kommer bredkaveldun, vänderot och renfana. Jag får stå och fundera en stund innan jag kommer på namnet vänderot. Igen går tankarna till identifikationstillfället i slutet av 1970-talet. Jag hade sett en bild som liknade, men i beskrivningen av växten står det att denna ofta förväxlas med vänderot. Jag noterade den beskrivna skillnaden och ”om-identifierade” växten. Jag har aldrig sett hampflockel.
Nästa växt har jag inte hittat något namn på fastän hur jag har letat under åren och nu inte ens med hjälp av internet. Det måste vara någon sorts loka, för den liknar strätta, men har kantiga, lite håriga stjälkar och ser inte lika ”saftig” ut. Den har gröna blommar, inte vita. Inte ens då den blommar. Den är halvannan meter hög för det mesta. (Däremot hittade jag namnet på en ”namnlös” perenn: vårtörel, men som jag kallat honungsblomma, därför att den doftar honung.)
På hemvägen går jag koncentrerat med blicken neråt diket. Det måste se ut som att jag letar något borttappat. Allt emellanåt dyker jag igen ner i dikeskanten med telefonen. En kort paus gör jag då jag pratar med en åkerbrukare på vandring genom sin gröda på en åker intill. En liten och låg växt, lätt att förbigå, hittar jag också. Det är sumpmåra.
Alsikeklöver är min favorit bland klöverblommorna. Den är upprättväxande som rödklövern, medan blommorna påminner mera om vitklöverns, fast lite rosaskiftande.
En blomma som jag sett några gånger tidigare är lysing/videört. Den har jag i förädlad form (praktlysing/trädgårdslysing) i rabatten, men den har inte hunnit lika långt i sin blomning.
Ängsskallran är en lustig växt. Då den har blommat ut och fröna torkat inne i frökapseln, kan man då man skakar lite på den, höra att den låter lite som en baby-skallra.
Nästa växt är en mycket allergiserande växt, gråbo. Jag hörde en bonde en gång prata om statens odlingar och jag kom underfund med att han måste ha avsett gråbon och det att röjningen av vägrenar minskat och att gråbon, som ofta växer där, fick en enorm skjuts i spridningen över hela landet.
Till sist kom jag åt att fotografera några insekter också. Nyckelpigan blev suddig på bild. Det var en vanlig sjuprickig. För ett par dagar sedan såg jag några ovala nyckelpigor, röda och som hade massor av prickar, minst tretton stycken. Humlan ville bara krypa omkring och blev lite oskarp hela tiden, men den var så fin där den kröp omkring i en vänderotsblomma.
”Sista bilden ut” är på två ufon, två oidentifierade flygande insekter. En blygrå liten fjäril och en ”fluggeting”.
Comments