Växtsäsongen under ett år som detta med torka och regn
- Mariannes Maskor
- 31 juli 2021
- 4 min läsning
31 juli 2021
Torkan i juni-juli börjar synas i naturen. Jag har sett helt höstgula björkar längs vägen. Hos mig har jag hittat röda maskrosblad, röda och gula rabarberblad, gulgröna nästan vissnade älgörtsbestånd.
Rabarberbusken i juni - ingen rabarbersaft i år
Denna sommar har det vuxit bra i mitt växthus, det enda som jag för övrigt har vattnat förutom odlingslådorna. Jorden fick en rejäl gödsling och det har också gett utdelning. Regnvattnet som jag tagit tillvara i tunnor har nästan räckt till. Det har kommit någon liten skur som har fyllt på dem, men under den gångna veckan blev det torrt även här, så jag tappade ur kranen. Kornåkern börjar mogna.
Läget i mitten av juni kontra slutet av juli
I våras fyllde jag på med kompostjord i mina odlingslådor. Där fanns ”ickebrunnet material” så som tomatfrön och frön från paprika eller chili. Man bör alltså ha koll på vad man sätter i komposten. Jag hade också satt dit nyponfrön på hösten. Dessa frön passade på att gro nu, så jag har några tomatplantor bland fänkål och kålrabbi, hade en paprika eller chili bland morötterna. För att inte tala om alla små och nätta nyponrosplantor som jag måste rycka upp för att allt inte ska bli ett enda buskage.
Kålrabbi med maskätna blad
Anisisopens blommor pollineras flitigt av humlor och andra insekter. Vissa dagar är det fjärilar som fångar blicken, främst nässelfjärilar och påfågelöga.
Ibland kan det gå så, då man har mycket att hålla i minnet, att man kan glömma något fastän det finns där i synfältet. Så gick det med årets jordärtskockor. En del knölar hade sorkarna ätit upp. Ena ändan av lådan övertogs av diverse ogräs. Under sommaren har den torkat rejält då jag har glömt att vattna där – även om jag sett den(!). Vitlöken, som jag petade ner där på hösten har försvunnit.
Molle-kissen har också lidit av värmen. Han har inte velat vara inne alls. Han har ofta legat utslagen under buskar eller träd, precis som om det var tungt att stå på alla fyra ben. Han har ofta kommit jamande då jag vattnat och denna dag var det en trädgårdsstol som gällde som uppvisningsställe.
Ett stenkast från växthus och odlingslådor står humlen. Den har fina kottar i år. En kväll fick jag budet av en av sönerna om att åkern var full av gäss. Åkern med grönträda hade blivit slagen under dagen och bjöd säkert på ett och annat gott. Jag ”störtade ”ut med fotograferingsutrustningen, kikade lite här och sedan lite där. Till sist provocerades de för mycket och lyfte upp i skyn.
Det är definitivt ett bra kottår. Gårdens granar är fulla, så fulla att de tynger ner grenarna, precis som då de är tyngda av tösnö eller metervis nysnö. Gårdens största gran har två stammar och de har börjat se oroväckande långt ut ifrån varandra. Det blir att ta sig en funderare, ska man ingripa i förebyggande syfte på något sätt? Eller ska jag riskera att stormen eller kottarnas tyngd har ner den, det återstår att se. Den var stor redan för femtio år sedan, så den kan ju rent av vara jämnårig med Finland.
Så var det dags att se hur det stod till med eken som blev flyttad tidigare i vår (15.5). Där stod den mitt bland två meter höga mjölkört. Det är inte lätt att hävda sig medan man är liten, men vänta bara om femtio år och se vem som är störst. Intill, där växtligheten är lägre, har det börjat frodas renfana.
Jag passar på att gå bort till ”trädgården i fjärran”. Finns det bär på buskarna där? Och hur står det till med äppelträdet som hamnade under grantoppen i våras?
För drygt tio år sedan upptäckte jag några plantor lärkträd som hade frösått sig. En av dem flyttade jag till ett hörn av en gammal åker intill. Så stor den hade blivit! Så där som andras barn växer när man sällan ses.
Mittemot, längs andra sidan av diket, hade vi i tiden planterat skott av körsbär. (De rotar sig lätt och ger sidoskott.) Någonstans för länge sedan hade jag noterat att en ”buske” hade annorlunda blad, men sedan glömt bort det. Nu, nu stod där ett flera meter högt plommonträd! Va´? Vi har väl inga plommon här? Men nu hänger det plommon i ett träd där, så jag får väl tro det. Det plommonträd som en gång planterades några tiotal meter ifrån har försummats, liksom äppelträdet, och har inte blommat alls. På äppelträdets blad faller blicken på något gulrandigt. Oj, ännu något nytt! Det är en larv av alaftonfly, enligt digital info.
Vädret slår om. Det har flera gånger utlovats regn, men inte kommit. Nu verkar det i alla fall som om det skulle bli av. Under trädgårdspromenaden kommer både blixt och dunder. Och så kommer det efterlängtade regnet. Häftigt och med stora droppar bombarderas allt – växter, djur och husets plåttak. Och, då allt har stillnat och himlen klarnat står tunnorna fulla med vatten igen och himlen speglas i dem.
Spåren efter regn kan vara lika vackra och fascinerande att se på som allt annat i naturen. I juni var det pollen som gav effekt. Regnet flödade in över betonggolvet i uthuset. Då vattnet försvunnit fanns ränderna kvar. Hur var det nu? Ränderna går aldrig ur? Det var nerblåsta björkhängen och barr som hade forslats med flödet och som stockat upp sig i gräset i gruset. På vägen dit hade vattnet tagit med sig alla sorts partiklar. Jordpartiklar, sand och gruskorn. Allt smått släppte taget och lämnade allt grövre kvar.
Jag har märkt att ute vid landsvägen har asfalten bildat en upphöjd kant. Regnvattnet som har runnit över asfalten har laddats med en uppdämd kraft, vilken har slagit till med dubbel fart då vattnet har runnit över kanten och det har lett till att det närmastliggande materialet har transporterats bort.
Efter det senaste regnet uppstod ett så trevligt träd mitt i allt.
Comments