Våren framskrider med narcisser och äppelträd
- Mariannes Maskor
- 5 maj 2021
- 2 min läsning
5 maj 2021
För tjugo år sedan kom ladusvalan denna dag. I år var det sädesärlan, gransångaren och rödvingetrasten. Häromdagen kom det en vinglig och vintertrött fjäril fladdrande och riskerade bli kattmat. En riktigt fin påfågelöga-fjäril.
Och så var det där med återanvändning. I fjol tog jag till vara två krukor med mininarcisser från gravgården. Varför skulle de slängas då de kunde planteras ut hemma i rabatten? Nu blommar de så fint på nytt ställe. De är något gulare grön i växten än mina övriga narcisser.
Jag noterade att mina stora påskliljor också har förökat sig. Runt min lind planterade jag för tio år sedan kanske tio lökar. Vem vet hur många de är nu? Och hur har det gått för narcisslökarna som jag planterade om i höstas, de många hundratals lökarna. Och dem jag övervintrade i växthuset?
Narcisserna ute i det fria
Inne i växthuset Utanför växthuset Lökar satta 4 veckor senare
Mollgan har också varit med och inspekterat vad jag har gjort där ute, både då jag tittade på påskliljorna och då jag beskar äppelträden.
Mollgan på grönbete
Mollgan klätterkatt
Det är ett helt företag att beskära sina äppelträd. Det var under några år som jag tyckte att ”Varför skulle det behövas? Det är väl färdigt nu.”, men jag fick nog tänka om. Vattenskotten hade blivit grova, kvistar och grenar korsade varandra och skavde. Grenarna gjorde trädet yvigt och stort. Aj, aj. Det var bara att leta fram grensågar och sekatörer och praktisera den teori jag kunde. Svårast är det nog att få ett fint träd då man redan har ”släppt lös” naturen. Vissa grenar liknar mera egyptiska gravmålningar, där dansande kvinnor har händer och armar flera gånger i nittio graders vinkel.
Nu är det inte så vildvuxet mer, men jag har kortat av topparna intill blomämnena för att minska på yvigheten. Då jag stod där uppe i trädet med den grova grensaxen i högsta hugg och avvägde var jag skulle klippa, slog det mig som en blixt från klar himmel att ”Det är ju jag som bestämmer var jag ska klippa. Om jag vill ha ett lägre träd, så kapar jag lägre ner.” Plötsligt kändes allt självklart och jag fick en minnesbild av de paraplylika äppelträden från Estland. Det är jag som bestämmer. Det är jag som tuktar dem och de blir därefter. Inte helt galet, men det finns alltid rum för förbättring, som det så vackert heter.
Inne i köket har den ena ampelliljan fått flera skott och nu växer den i tre våningar och passar på att blomma på samma gång. Det går bra, än hänger den inte i mattallriken.
Comments