Ögonbottenfotografering

4 november 2021

Idag har jag varit på min första ögonbottenfotografering. (Låter som det skulle vara en ”audition” eller en ”fotoshooting”, men det är det inte.)

Som en följd av diabetes kan man drabbas av försämrad syn, i värsta fall till och med blindhet, därför följer man med eventuella förändringar genom regelbundna undersökningar av ögonbotten. Vid behov kan man sätta in medicin, som förhindrar eller fördröjer utvecklingen.

Medan jag väntade på hälsovårdscentralen fick jag en ögondroppe i var öga. Jag använder ögondroppar till vardags utan problem, men dessa sved något oerhört. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta, så jag blundade, vilket sved minst. Dessa ögondroppar hade i uppgift att vidga pupillerna, så att man skulle få den största möjliga bild av ögonbotten.

Fotoapparaten liknade den som man placerar hakan på och pannan mot vid en inledande syngranskning hos en optiker. I tillägg skulle man fokusera på en ljusprick. Det hette att undersökningen inte skulle vara smärtsam, men eftersom jag har mycket ljuskänsliga ögon, vill jag påstå att för mig var det inte smärtfritt att plötsligt exponeras för ett starkt vitt ljus. Först rakt framifrån och sedan med blicken något utåtriktad.

De närmaste två timmarna efter undersökningen rekommenderades man att inte köra bil och att vid behov använda solglasögon. Jag är tacksam över att det denna eftermiddag var mulet och novembermörkt. De vita väggarna inne på hvc var tillräckligt ljusa för att upplevas som bländande, så jag lade på solglasögonen redan innan jag gick ut. Normalt behövs solglasögon bara vid stark sol, men jag behöver mina även vid mulet väder för att undvika ögonvärk följande dag.

Det syns en skillnad i pupillernas storlek en timme efter ögondropparna...

---

---

...och fem timmar efter ögondropparna.

---